Aftonbladet – 3 april 1852, sida 2

förunderligt att du så lätt kunde tro mig! Jag har velat frälsa den unga mannens lif, det var min pligt; men då jag rättfärdigar mig, bör jag ej låta dina misstankar tyngande hvila på en annan. Alix, som du känner, har sedermera skänkt mig ett förtroende, som jag då ej hade någon aning om, och som förklarat mig din villfarelse. Hon kom och bad mig att jag skulle tala för henne hos hennes fader för en ung officer, med hvilken hon ville gifta sig: han tillhör de Monryons garde. Hon har tillstått för mig att de haft ett möte uti granskogen samma olycksafton, och att hon var rädd att hennes far öfverraskat henne. Den hon älskar har ett namn som äfven kunde ha bidragit till att serdeles vilseföra dig: han kallas Fleur-de-Gent.n . Nu tyckes det mig som jag sagt dig allt, och jag känner mig nu lugnare... Min vän, om du en gång läser dessa rader, då är jag ej mera bland de lefvande. Det är en tanke som förjagar mina skrupler. Om jag önskar så ifrigt att mitt minne må vara kärt för dig. Hervå, så har jag också förtjenat det, var säker derom ... Jeg har haft många strider för din skull... Gud bar gjort oss till herrar öfver våra handlingar och vära ord, men ej öfver vårt hjertas sag... Har du verkligen kunnat tro mig brottslig? Visserligen, hade jag fattat det beslutet att hädanefter blott vara en främling för dig, ty aldrig hade, som jag också gifvit prot på, hvarken passionen eller lidandet kunnat förmå mig till ett beslut som varit stridande emot den i mitt samvete af Gud inskrifna lag. Alltifrån vårt möte på stenheden, hade du skäl att anse mig förlorad för dig och blott -om ett minne från flydda dagar; men att jag skulle kunna vända min själs böjelse till en annan, vanhelga der för alltid tillslutna grafven inom mitt hjerta. sluta en gång min stelnade hand, en enkar