Aftonbladet – 3 april 1852, sida 2

itertog Fleur-de-Lys. Uppoffra så många ädla hjertan, jag talar om mina soldater, för en egoistisk sak, sannerligen, om jag kan beoripa att religionen och äran kan fordra ett dylikt offer! Likväl lydde jag. Man befallte mig att dö... Jag beredde mig derpå. Jag tog min tillflykt uti skogen der borta och förskansade mig der till en strid på lif och död: det finnes intet tvifvel alt den skulle blifvit allas vår graf, om fienden beslutit sig att anfalla oss der; men våra fiender skulle ej heller kommit helskinnade ur striden, den skulle äfven kostat dem dyrt... Anfallet har ej ägt rum, och se här hvad som tilldrager sig: engelska flottiljen skall i morgon vara vid Quiberonska halfön. Om republikanarne få underrättelse derom, skola de störta fram mot kusten, jag kan följa dem, och det blir en drabbning; men om de, som jag hoppas, fortfara att bli förda bakom ljuset, som jag vill tro, kan jag visst försöka att kringgå dem västkoramande natt, och genom en forcerad narsch hinna före dem till landstigningsolatsen. Stunden är afgörande-, sade Bellah med ipprörd stämma. Hvarför dröja att underrätta nin far?) Ett Jätt moln af förlägenhet skuggade leur-de-Lys strålande blick. ;Emedan jag ej vete, svarade han med en sällsam tonvigt, jag ej vet om, i stället att ölja ett af dessa begge förslag, jag ej ännu lenna natt lemnar skogen och retirerar mot worr med alla mina chouaner., Det kunde ej undgå fröken de Kergant att an dylik manöver med ens omintetgjorde roalisternes dyrbaraste förhoppningar ty den vortryckte allt stöd i landet för emigrantexpeditionen och lemnade den till rof för repuolikanska armeen. Bellahs tankar svindlade