Aftonbladet – 3 april 1852, sida 1

nan hon öppnade den, sedan skakade hon på hufvudet med ett lidande uttryck, lik den som ej kan motstå den önskan han sjelf ogillar; derpå ryckte hon ett blad ur ett album och började skrifva med en feberaktig brådska. Se här hvad hon skref: Hervå, min bror, jag hoppas aldrig mera återse dig. Likväl dödar mig ditt förakt, som, Gud är mitt vittne, jag ej förtjenar. Du skulle knappast mera känna igen mig, min vän. Alla här tro att det är trötthet, mattighet, rörelse; jag låter dem ha sin tro, men jag tynar bort. Jag tror det är mitt hjerta söm är angripet; ömsom klappar det så fort att jag har möda att andas, ömsom stanna alldeles dess slag, och jag tror att min sista stund är nära. Jag är förkrossad. Mina tankar förvirras. Den hemska stormen ökar äfven mina sinnens oro. Det tycks mig liksom hvarje väderil tränger genom alla mina lemmar så som den tränger genom en svag buske, att hvarje stormvind upprycker en af de få lifsrötter som återstå mig. Om jag bedrager mig, om jag ännu skall lefva, då, då skola aldrig dessa rader komma för dina ögon. Således nog i detta ämne. Hervå, hela mitt lif har helgats åt pligten; åt dess lydhad har jag frivilligt offrat mitt lif; men jag begär åtminstone att grafven må tillhöra mig, och att jag der måtte nedbäddas med den vissheten, att ingen skall misskänna mig, Nr ej du. Då jag ej mera är till, så kan det ju ej skada någon om du begråter mig, min vän; denna tanke är mig så Juf, i all den sorg som törer mig. Det måste ändå ej vara någon synd uti den svaghet, som lockar mig att skrifva dessa rader till dig, ty mitt samvete knotar ej deremot och likväl är jag ännu alltid lika samvetsgrann som fordom. Ni mins väl mitt ömtåliga samvete Hervå, mitt så känsliga samvete, och