Aftonbladet – 3 april 1852, sida 1

sina första planer. Det var då han öfvergaf kustlandet. Emedlertid hade detta dröjsmål, uti hvilket förräderi äfven hade sin andel, djupt sårat, den unga generalens stolta själ; han såg sig) till hälften uppoffrad; detta var då belöningen för hans tillgifvenhet. Hans afgjorda hat för engelsmännen tilltog så mycket häftigare: han: tillstod mera öppet sin opposition emot alla mått och steg, i hvilka deras politik ville inblanda honom. Några oförsigtiga ord undfallna i vredesmod uppväckte misstroende emot honom. En del af cheferna förblefvo honom uppriktigt tillgifna; men andra underkastade sig med ovilja det ok han pålade dem, ehuru de ej läto dessa sina hemliga tankar röjas; de oroades af den berusning i hvilken afguderiet för honom försatte en hel provins; de anmärkte med bitterhet uti hans ord denna slags fatalism, som vanan af en ständig medgång inger lyckans gunstlingar, och som ofta innebär fröet till öregiriga sidotankar. Händelsen skall snart visa oss hvad grund kunde finnas för dessa afundsjukans förmodanden. Då Fleur-de-Lys framkom till skogsbrynet, hade en stark kavalleritrupp der lägrat sig, den enda kår af detta slag, som rojalistiska armåen räknade bland sina krigare; den var likväl ännu i ganska ofullkomligt stånd: hälften af ryttarne, såväl som största delen af de frivillige i skogen, hade ej annan fotbeklädnad än träskor, vid hvilka de-fästade läder i form af stöfvelskaft. Den unge chefen tog en häst och begaf sig i sporrsträck till Kergant. Skogen vid Noue hade varit en tillflyktsort för markisen och all hans omgifning hela dygnet efter Francis oväntade besök på slottet. Man hade fått veta att republikanerna den dagen varit på Kergant och rekognoscerat trakten deromkring, men att de genast begif