Aftonbladet – 1 april 1852, sida 1

yftad upp från marken af Colibri, åt hvilken ögonblickets ångest tycktes skänka en konrulsivisk styrka, vidgade han öppningen med sina händer. Vinden inträngde våldsamt genom öppningen och lampan slocknade. Mod, mitt barn, jag skall ej öfvergifva dig.v I detsamma vidrörde hans händer takets yttre del , och han svängde sig opp. När han väl fått fotfäste på halmtaket, der regnet strömmade från alla sidor, tog han fast i eken med ena handen och hjelpte med den andra sin kamrat att komma opp. Här ha vi trädet,, sade Bruidoux med sakta röst; men jag kan ej finna grenen; ser du den? Colibri svarade intet. Båda stodo der förvirrade af mörkret, döfvade af orkanen, flämtande af ångest, och trefvade förgäfves med ina darrande händer utefter ekens knöliga bark. Bomber och granater! återtog sergeanten, jag kan icke upptäcka en skymt till gren, och den utsläckta lampan skall kanske förråda oss!... Som han sade dessa ord, bröt en dubbel blixt fram bland molnen, och visade flyktingarue den gren de sökte; den utgick från stammen två eller tre fot lägre ned och sträckte sig horizontelt uti rymden. Följ mig,, sade Bruidoux; häng dig fast i mina trasor; rid sen grensle öfver grenen till dess vi komma till dess slut. Sergeanten, tätt åtföljd af Colibri, hade ett tu tre kastat sig upp på den kolossala grenen, hvilken, enligt skogvaktarens utsago, skulle tjena dem till brygga för att uppnå det nästgränsande all6