Aftonbladet – 1 april 1852, sida 1

grenen ända till det hvälfda gröna taket och sedan släpa er på knä mellan trädgrenarne . . . Det gör mig ondt, det är ett sorgligt slut för behjertade män ... Då hvalfgången slutar kan ni stiga ner; ni skall då finna lilla gossen, den ni räddat undan gevärselden . .. Farväl då, efter ni så vill!, Nå, hvad bestämma de sig för? frågade posten, som nu satte en fot på tröskeln. Att dö, svarade Kado. Låt oss lemna dem i ro. God natt, kamrat!s Se så, nu börjar det regnav, återtog soldaten; jag tror det är så godt jag blir under tak härinne till dess timman slagit. Som du vill, naturligtvis., sade Kado; emellertid, om du vore i samma belägenhet som de stackarne nu äro, skulle du minsann ej tycka om att man hindrade dig att språka ostörd med en vän. . Soldaten gaf vika för denna invändning, likväl ej utan förtrytelse. Så snart dörren väl var tillsluten efter dem, uppgaf Bruidoux an djup suck, som fann eko hos Colibri. Nåväl; min gosse, det der var då en oförmodad händelse . , . Hvad menar du om saken ?s Alldeles oförmodad, sergeant.n Det finnes, Colibri, en utomordentligt vacker grundsats, som säger, att hvar liten buske har sin skugga. Hvem skulle väl kunnat ana, att den der bytingen med snurran en dag skulle beskydda mig med sin skugga, mig, Bruidoux! Ingen skulle fallit på en sådan tanke, inte en gång du, Colibri; ehuruväl jag