Aftonbladet – 31 mars 1852, sida 2

Efter en stunds tystnad återtog han med fastare stämma: ; Ja, du är en bra gosse, Colibri, och sedan du gifvit på båten den der såkallade prinsen och hans markatts-anhang, kan du berömma dig af min aktning, ehuru väl jag just inte begriper hvad den hädänefter skall gagna dig till: 5 Sålunda, sergeant, sade Colibri, finns det ej mera något hopp? Hum, .. hum! min gosse .. , ursäkta mej . alltid finns det hopp, påstå de lärda, så länge ej vår kropp. är förintad till stoft. ... Inte kan jag just svära på att vår belägenhet är så förbannad hoppfull..,. nej... nej... Det är då bestämdt -att fienden har fördelen framför 088, en fördel, som synes:afgörande . 0 ty hvarför också skulle iag bedraga dig i en stund som denna, det vore ovärdigt uti. ett ögonblick, under hvilket, enligt min tanke, hvar och en bör fritt få öfverlemna sig åt sina reflexioner, åt de reflexioner, som öfverensstämma med hans temperament., En förnyad tystnad följde, på denna tillskrufvade, men ändå temligen begripliga törklaring från den gamla sergeanten. Plötsligt trängde: en blixt genom dörrspringorna, som kom lampans sken att blekna; en högtidlig åskknall följde derpå,; förkunnande att den storm, som hela aftonen hotat, nu vore färdig att bryta lös öfver skogen, ; Hemma på gården hos min far, återtog Colibri, har jag suttit uppe mången natt under ett dylikt oväder: Det händer lätt, sergeant, att åskelden kan förtära en lada; också, så länge stormen varade, upphörde ej min far att gå med stora steg upp och neri rummet; men min fromma moder, hon läste sina böner i en vrå bredvid spisen, och se, det brukade lugna min far.