Aftonbladet – 31 mars 1852, sida 1

Til S:t Jacobs församlings Vlämnd. De herrar kommitterade, som varit utsedde att yttra sig öfver mitt hos tit, fråmställda förslag. om utvägar till tiggeriets: hämmande, hafva afgifvit sitt yttrande, hvilket blifvit i allmänna tidningar: infördt; -och jag utbeder mig att få i anledning deraf något närmare utveckla och förklara den åsigt, som föranledde ingifvandet af min första skrift: Jag erkänner med nöje och tacksamhet den väl: vilja, hvarmed-herrar kommitterade upptagit mitt förslag, och den upplysta menfiskaldirs lek,hvarmed; de: behandlat hela det vigtiga ämnet;.. och den omtänksamma: grundlighet, hvarmed.desse: herrar utredt anledningarna till det beklagliga tillståndet, förtjenar allt loford. Men vid. de: föreslagna! botemedlen utbeder jag mig. att få! uttala. några anmärkningar, visst icke innebärande något klander, endast ettutryck af den-.,fruktan,. att dessa botemedel, ehuru riktiga, möjligen icke. äro tillräckliga, icke nog genomgripande och. kraftiga. Det onda tyekes. vara allt för inrotadt och kräftartadt för att vika för omslag och plåster; det ser icke ut att kunna botas utan: operation, .ochden ganska grundlig, En allt för ömsint och len behandling torde i sjelfva verket vara en obarmhertighet. .Den verkliga, icke sjelfförvållade och icke genom egna ansträngningar botliga nöden måste till slut förlatar den sanna menniskokärlekens sympathier, henom denna kärleks dagliga och oblyga anmå vara upprörande, men bäde, uppkvislnt och -fortfar genom ett brott; ty det är ett verkligt brott att se andra i händer efter bröd, då man ännu möjligen kan skaffa sig det sjelf; det är en stöld. från. den oförskyllda nöden. I detta brott-har -den sjelfförvållade och tredska nöden en -medbrottsling, hemligen den lättsinniga :gifmildheten; och -det var: mot denna, : som jag i mitt förslag hufvudsakligen vände mig, emedan jag var öfvertygad, att så länge hon ;fortfore. att understödja ofoget, vore ingen grundlig hjelp: möjlig. Herrar kommitterade: hafva nästan förbisett denna sidan af saken; och, jag anser dem icke hafva gjort alldeles rätt uti att lägga så liten vigt derpå. En af kardinalpunkterna i mitt förslag var, att församlingens invånare borde ingå en association och förbinda sig att, sedan tillräcklig bjelp blifvit anskaffad åt. den nöd, som förtjenar hjelp, icke vidare genom tillfälliga gåfvor ur hand lägga hyende under den nöd, som: icke förtjenar barmhertighet, eller som icke. har anspråk på -barmhertighet från denna församling. I anledning af denna min åsigt hafva herrar: kommitterade icke trott sig behöfva ingå i något närmare räsonnemang och endast framkastat den tro, att hvar och en, utan vidare aftal än aftalet. med sig sjelf, att troget verka inom sitt kalln, kan bidraga till ändamålet. Jag fruktar, att detta naftal med sig sjelfs blifver ett föga tillräckligt band på den vackra, men i förevarande fall förderfliga känsla, som hittills har-gjort och förmodligen allt framgent kommer att göra alla botemedel mot sjuka ensm———--— -L ismnupmemmmmamorigmamskoeten—