Aftonbladet – 29 mars 1852, sida 1

hade ströfvat omkring nedåt kusten för att få kunskap om fiendens ställning; öfverallt hade de funnit landet öde och lugnt. TIätet tecken hade ännu befästat det rykte som gick, att en rojalistisk armå snart skulle landsättas på kusten, under skydd af engelska kanoner. Insurgentstyrkans antal, rörelser, till och med position, var föremål för osäkra gissningar och motsägelser, hvilka försatte den kommenderande generalen uti ett särdeles bryderi; Stora militäriska talanger sätta alltid med stor ovilja foten på ett odisciplineradt krigs obekanta terräng, likasom en skicklig fäktmästare ej tycker om att fäkta med en beslutsam nylärling, hvars oförutsedda vågstycken kullslå alla konstens beräkningar. Sedan det plötsliga och djerfva slag de bretagnska insurgenterna levererat liksom för att helsa deras nya chef välkommen på ett lysände sätt och äfven gifva honom tillfälle att vinna sin kommandostaf, hade de ej visat sig på stridsfältet förr än det ögonblick de skyndat till Fleur-de-Lys befrielse. En republikansk brigad, utsänd till deras förföljande redan i morgongryningen, hade ej påträffat mer än ett tjugutal bönder, spridda Bär och der på fälten eller på tröskeln till deras hyddor; dessa beskedliga menniskor meddelade soldaterna i förtroende att de hört bullret af skjutande omkring klockan ett på natten, och derföre rådde de soldaterne att vara på sin vakt Officerarne hade all möda i verlden att hindra soldaterne från att misshandla dessa bönder. Man avancerade ungefär två mil längre mot norr, bortom Kergant, hvilket nu befann: