Aftonbladet – 27 mars 1852, sida 1

att följa er. Markis de Kergant skall gilla min handling, jag är viss derpå. Markisen böjde jakande sitt hufvud. Franis uttryckte i artiga ordalag sin ledsnad öfver att hafva vållat en olycka inom familjen: det var ännu med ytterligare ledsnad han såg sig tvingad att rycka markis de Kergant från omsorgen för dess familj; men han kunde ej, utan att vika från sin pligt, ett ögonblick längre fördröja afresan. Han förkunnade äfven, att endast Fleur-de-Lys, markisen och Georg voro nödsakade att soro fångar följa honom; de öfriga slottets innevånare ägde full frihet att stanna qvar; men attde för några timmar måste underkasta sig att anses som fångar derstädes, ty han var tvungen att uppbryta broarne öfver löpgrafvarne, för att hindra folk att göra alarm i trakten. I samma ögonblick gaf den unge löjtnanten sina soldater order att hugga ner bron, som ledde till trädgården. Under dessa förklaringar hade stiftsfröken återvaknat till sans; men hennes besynnerliga och osammanhängande svar på alla hennes brors oroliga frågor vittnade om att hennes förstånd ännu var rubbadt; Lugnet i hennes vansinne kunde till och med gifva skäl till den förmodan att det kunde bli varaktigt. Uti ett annat hörn af salongen såg man Andrea med armarna lindade om Hervås hals, och sitt hufvud lutadt emot den unga mannens bröst; hon gaf fritt lopp åt sin stilla smärta, Då markisen varseblef att Fleur-de-Lys och Georg redan voro i yttre rummet, vände han sig hastigt emot Francis: Skalt det tillåtas mig att få sede mina, min herre?, frågade han, rJag skulle tro det, min herre. vVälan då, intet farväll återtog den gamle Och han skyndade ur salongen. Utan at yttra ett ord hade Pelven tagit Andrea i sine