Aftonbladet – 27 mars 1852, sida 1

Allas ögon följde ängsligt den riktning gubbens darrande hand utvisade. Stiftsfröken stod i den fönsterfördjupning, dit man burit Andra, och hon syntes uppmärksamt se ut genom det halföppna fönstret; hon fortfor att skratta, men stundom bröt hennes skratt ut i snyftningar. Plötsligt vände hon sig till de närvarande, och gick några steg, ehuru stapplande, emot sin bror: Hvarför skrattar du ej?, sade hon. rJ ären också bra besyrnerliga . . . Bara fiolerna hinna ankomma skola vi minsann dansa... de skola ej dröja länge... ty brudgummen har nyss rest; det är ej alls långt, och han är ju så ung... Dessa herrar äro förmodligen äfven inbjudna, kan jag tro... Jag kan förstå de äro slögtingar... våra slögtingar från Bretagne äro långväga... jag skall tala om det för kungen . .. Johan, hit med stolar . . Mina kerrar, jag har visst ej velat förolämpa les Då herrlig natt!... Jag tycker att det visst skulle vara mycket bättre att dansa ute i det fria , , , det fattas mig luft härinne... luft ... ja... jag vet ej hvad som föregår ... hvad är på färde, min Gud. .n Den gamla damens röst qväfdes af en hemsk rossling; hon kastade sitt hufvud bakjut, uppgaf derpå ett sönderslitande skrik och föll sanslös i sin brors armar. I L:ksom förlamade genom intrycket af detta hemska uppträde, töljde såväl republikaner som rojalister med medlidsamma blickar degs detaljer, glömde sin tvist och sin fara. I Till och med i Georgs kraftfulla anlete kunde iman läsa obesluteamhet och nedslagenhet, ;Fleur-de-Lys vexlade nägra hastiga ofd med den dugtiga partigängaren; derpä höjde har på axlarne med ett uttryck af resignation sin blick, och närmade sig Francis, sägande: I Här öro mina vapen, min herre. Det ä) nog bedröfvelse för en natt. Vi äro beredde