Aftonbladet – 26 mars 1852, sida 1

STOCKHOLIH, den 26 Marss Medan hela verldens uppmärksamhet är riktad på den nya engelska ministerens uppträdande i frihandelssaken, kan det ej vara utan intresse att kasta. en blick på de: framsteg den russellska ministören tillskyndat landet under frihandelsprincipens inflytande, När lord John 1846 återinträdde i kabinettet, möttes han icke af några glänsande utsigter eller någon molnklar himmel. Den största spekulation verldshistorien känner hade gått öfver ända. Landet hade på jernvägsanläggningar förödt sju hundra millioner pund sterling. Tre millioner i månaden var straxt både före och efter lord Russells anträde till regeringen icke någon ovanlig utgift till de under byggnad stående jernvägarne, och snart voro krafterna uttömda. Detta medförde tusental spekulanters undergång, och landet bäfvade för faran att upplösa den ofantliga armå af jernvägsarbetare, som en tid bortåt hade varit bortskämda med omåittliga arbetslöner. Ej nog dermed. 1 Irland slog potatisskörden fel och hungersnöd och sjukdomar blefvo deraf följden. Missväxt i norra och vestra Europa, bankens guldoch silfvervalutor vttömda, allmänna krediten tillintetgjord; — aldrig hade en oerhördare kris skakat handelsverlden i alla dess riktningar. Och när utsigterna på detta område började att något ljusna, då kom Februarirevolutionen i Frankrike och med den nya kartiströrelser. Mången skrek sig den tiden liksom nu hes på olycksprofetior om det stolta Albions snara fall. Men det gamla väldet trotsade både kartister och olycksprofeter; och frihandeln, hvars frö lord Russell mottog i arf att vårda af sin odödlige företrädare, har under dessa sex år påskyndat Englands tillvext i en mån, som måste i hög grad förvåna det östra Europa. Spanmålslagarnes afskaffande har visserligen återverkat tryckande på landtbruket, men mindre genom tullens boritagande än genom dröjsmålet att lindra de skatter, som ännu tynga på grundegendomen. Detta må blifva en passande omsorg för lord Derbys åkerbruksälskande kabinett. Men hufvudsaken är att de sämre lottade klasserna ej mera behöfva svälta. Enligt en officiell uppgift, har spanmålskonsumtionen ökats med nära 8 millioner tunnor årligen. De välmående hafva ingen deli denna förökning, ty de kunde äta sig mätta förut, — icke heller har folkmängden stigit i samma proportion. Hvilket oerhördt framsteg ligger således ej i ofvannämnda ofelbara beteckning af den allmänna välmågan? Näst brödet är sockret det vigtigaste tecknet på en stigande civilisation. Ett ymnigare bruk af kolonialvaror bevisar ej blott ett stigande välstånd hos massorna, utan äfven en stigande sedlighet; åtminstone är det vår öfvertygelse att ingenting bättre motverkar fylleriet, än ett lättadt bruk af the, kaffe och socker. Under de trettio åren som föregingo Russellska ministeren, hade sockerkonsumtionen nästan icke ökat sig, trotts befolkningens starka tillvext. Sedan 1846 har den deremot årligen tilltagit med 85,000 tons, och oaktadt upphäfvandet af införselförbudet för det utländska sockret och den betydliga nedsättningen i tull för kolonialsockret. har denna import under 1851 gifvit 320,000 högre reveny än 1846. Fördelarne af en nedsättning i sockertullen anses af engelska statistici och moralister, i afseende på fysiskt och moraliskt välbefinnande i de arbetande klasserna, nästan jemnförliga med spanmålslagarnes afskaffande. En svensk måste häpna öfver de nedsättningar i tull, som vissa varor undergått inom 10 är i England. Tullen på det bruna (utländska) farinsockret har under lord Russells administration blifvit nedsatt från 66 till 15 shillings, och på utländsk raffinad från 168 shillings till 20: Tullen på utländskt timmer var före 1842 55 sh. och nu 7 sh. 6d. samt för kolonialtimmer 1842 10 sh., nu 1 sh. pr