Aftonbladet – 24 mars 1852, sida 2

der vilkor likväl att Francis förde befälet och ledde hela företaget, och Hervå sjelf inskränkte sig till att vara med. Den lilla truppen satte sig derpå i marsch. Den gjorde en kort halt vid grinden på sidan af allten, der Hervås häst stod bunden; genom Pelvens vänskapliga förtroende hade den unge löjtnanten redan länge i sitt hufvud en detaljerad plan öfver Kergant; han befallde Bruidoux att gå öfver ätgen med tjugo grenadierer, att derifrån intränga i trädgärden och från den sidan besättaingången till slottet. Den gamla byggnaden, omgifven af vatten på alla sidor, bade ingen annan kommunikation med det kringliggande landskapet än de båda broarne, hvilka ersatte de fordna vindbryggorna; den ena bron gick ner till trädgården och den andra til! slottsgården. Hvarje utväg att undkomma var således spärrad för markisen och hans gäster. Under tiden hade Pelven lössläppt sin bäst, och den fick nu i all sköns frihet gå och beta på ängen. Inskränkt till ett antal af femtio man, fortfor nu den republikanska kolonnen att varsamt, närma sig slottet. Mau gick med sakta steg. Ibland hördes Fleur-de-Lys namn sakta uttalas i ledet. Under det återstående af vägen vexlade de båda unga officerarne ej ett ord; båda två voro upprörda och sorgsna: soldatens samvete behötver det bländande i faran. -Herv6 isynnerhet erfor med ett slags förundran, att hans hjerta ännu ej utstått all Ångest, att det ännu gafs lidanden öfriga för aonom. Aldrig hade det borgerliga krigets fasor och de sorgliga, smärtsamma kollisioaer det vållar, framstått för hans inbillning under hemskare färger; han manade fåfängt sitt förnuft till hjelp uti alla dessa inre strider; föfingt anropade han sitt-samvete och sin ornbbliga redlighet till stöd för sin vacklande trohet: då han varseblef den gamla borgens små torn, när han satte sin fot inom