Aftonbladet – 22 mars 1852, sida 2

väfnader af list hvari man invecklar honom: det är alltid våra svaga händer, som räcka qvinnan den slöja hvarmed hon förblindar oss. Ett euda ord, en blick af öfverraskning bade varit nog för att i Hervås sinne bestrida och öfvervinna, till en del åtminstone de bevis, hvilka ett ögonblick förut syntes honom ojäfviga. Han tänkte sig åter sin fostersysters stolta, oskuldsfulla själ. han såg ännn den klara strålen i hennes blick, han glömde det fullkomliga skrymteri som kan omgifva en elak panna med denna bedrägliga gloria, och han förebrådde sig redan att ha på osäkra misstankar förolämpat ena varelse så värdig hans vördnad. Emediertid var scenen i furuskogen ingen blott förmodan, han hade ju sjelf sett allt. I samma ögonblick som denna tanke gaf förnyad näring åt Hervås fordna ångest, hördes fraset af en sidenklädning emot gardinen, bakom hvilken han satt till hälften dold; han såg upp och blet varse Alix bleka och bestämda drag. Huru osannolik än den tanken kunde synas som af hennes åsyn väcktes i den unga mannens sinne, omfattade han den likväl gom ett ankare för sina tvifvel och sina. förhoppningar; men, då han åter såg bort till en lifvad grupp, der Bellah och Fieur-de-Lys syntes, kunde Hervå öfvertyga sig att den unga royalisthjelten, om han ej ännu hade förvärfvat sig rött till allt det hat Hervå hyst emot honom, åtminstone ej försummade någonting för att förtjena det. Man kunde märka att Bellahs närvaro mäktigt inverkade på honom, och att han gjorde allt för att behaga henne: det var till henne som hans blickar dedicerade hvarje hans ord; inför henne lyste han med all sitt snilles rikedom, han inneslöt henne med all sin trollkonst, liksom uti en magisk cirkel, Bellah, hvilket intryck detta också i