STOCKHOLM, den. 22 Mars. --Hvärie såmhälles välfärd. hvilar på lydnas, den för dess lagar. Det borde säledes Vara en lätt: sak att upprätthålla samhällenas wvälfärd, alldenstund det är den befallandes fel när den lydande ej lydera. De befallande göra också sitt bästa att utfärda befallningar. Den första franska revolutionens nivellerande regering har åt sina moderna representanter lemnat i arf en blind tro på förmågan att genom lagar organisera samhället. Napoleon ville åtaga sig en sådan organisation, han ville regera allt, ej blott det yttre, utan den inre moraliska staten, ville reglera dygder och laster, ville lägga äfven den sedliga verlden under sin jernspira. Hans brorson träder hurtigt och oförskräckt i hans fotspår, och sjelfva de reaktionära styrelserna — vi be om förlåtelse för det utländska ordet, som väl ej är så alldeles blott ett tomt ljud — sjelfva de gamla absoluta regeringarne hatva ej förtviflat att genom dekreter och organiska lagar återställa största delen af den sakernas ordning, af de pittoreska höjder och dalar, af den grannt skiftande -mångfalden i -menniskolotter, som revolutionernas svallvågor jemnat och bortspolat. Och med alla dessa befallningar blifva ej staterna färdiga. Tysklands regeringar kunna ej dekretera bort den hungersnöd, som börjar hota flera af deras stater. :Näringslagar och prohibitioner kunna ej utestänga proletariatet, den bödelsyxa som staten lyfter öfver mördarens hufvud har ej räckt till att trygga hvarje medborgares lif, och trotts alla de påbud och straffbestämmelser, hvarmed välmenande styrelser söka upprätthålla Guds rike, finhes ännu så mycket förakt för det heliga, så mycken otro, så mycken hädelse, att om vi skola tro de djupsinniga, bör verldens ända icke kunna vara långt borta. Men det återstår för de befallande att ännu visa mera allvar, att skärpa påbuden och mång