Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 2

vara sannt, rörande och gående från hjertat. Ni, min fröken, har-skatter af verklig poesi uti edra gamla bretagnskå ballader . . . Ah!jag märker med: förtjusning att er panna klarnar ; . . Deri ligger min förlåtelse, är det ej så? Mina herrar, det är möjligt att jag med mitt. tal förolämpat någon okänd. skald, men jag har biktat mina känslor: en civilisation som börjar är poetisk, ty barnetgråter, skrattar och sjunger, innan det ännu talar. . Ett mognadt folk har starkare förnuft, ett gammalt folk är endast konstladt i poesien... Det är en gråskägg med guitarren . :. En till konst uppdrifven poesi hos ett folk vill säga detsämma som att poesiens tidpunkt har nått sitt sluti. .: Också sedan Boileaus tid, kan jag gerna söga att jag ej mer finner någon poet inom vårt fädernesland . ... Niler, chevalier?. Om ni känner! någon, om denhe någon till och med skulle: vara ni sjelf, så står jag alltid färdig: att ge honom min -hyllning, om jag kan öfverbevisas. Den till hvilken dessa ord yttrades var en man af ungefär femtio: års ålder, -lång till vexten, mager och gul i ansigtet och omsorgsfullt -pudrad. Han satt bredvid Andrea, för hvilken han meddet mest allvarsamma utseende syntes berätta deallraroligaste saker, om man skulle döma :eftef den unga frökens munterhet och skratt. Er teori, min hertig, sade han högtidligt, sårar mig, jag tillstår det öppet, på det öm: maste. Den vägrar namnet skald åt den man som var min vän, och ;åt hvilken jag tror Apollo sjelf skurit pennan. Han visste dessutom att införa ett element uti poesien, som vanligtvis ej fått sin plats der; orättvist uteslutet enligt min tanke, jag menar, det nyttiga.n oa detta upphöjda snilles namn ? frågade hertigen. Hans namn; ers höghet; står skrifvet pål