Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 1

oick ännu längre, han kände sig i stånd att, atsatt för hvilken fara som helst, bara-den drog ut på tiden,-på det mest lättsinniga, om ej just det artigaste sätt, lugnt försvara hvilken thes som helst. Såsom stöd för dessa påståenden upprepade han för oss verkliga prof på förvånande djerfhet, hvilka vi till vär stora ledsnad ej kunna framställa i denna berättelse; men den gamle partigängarens tjenstvillighet, ehuru kanske ibland alltför öfverdrifven, har dock satt oss i tillfälle att gifva våra läsare ett begrepp om hvilket slags konversation kunde fylla de korta mellanstunderna af ett blodigt drama och hvilket samtalsämne kunde roa sällskapet vid en chouansoupt, emellan tvenne af dessa strider, der man ej gjorde fångar, eller åtta dagar efter affären i Quiberons Men, min bästa markis, det är ju en verklig bröllopsmåltid, en kunglig bröllopsmåltid. sade skrattande en ung man, hvilken intagit hedersplatsen bredvid fröken de Kergant, och till hvilken alla tycktes lyssna med utmärkt vördnad; jag börjar nästan misstänka att ni öppnat ert slott som en tillflyktsort för alla de utmärktaste kockar från Paris, hvilka revolutionen ställt på bar backe, och att alla dessa herrar slagit sig tillsammans om att på bästa vis anrätta den här mältiden såsom et tacksamhetsbevis för er godhet. I alla hän delser har denna soupå mera värde än et långt poem, i mina ögon åtminstone, t fråga om poemer äro för mig alltid de kor taste de bästa. Ack min Gud! Fröken de Kergant, ni sammandrog era sköna ögonbryn: jag bar kanske varit nog olycklig att uttal: en kättersk mening.n Ni har endast varit litet obetänksam i af seende på fröken Bellah och gifvit ett hug; åt hennes svaga sida, ers höghet, inföll e!