Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 1

nga flickan för den tillgifvenhet hon visat ina följeslagerskor i laändsflykten. — Den .måsinnade stiftsfröken kunde ej dölja för ig sjelf huru mycket en dylik blanding af drägter och seder skömde och rotade de rena klassiska traditionerna; hon sände i djupet af sitt hjerta det slag, som en dylik disharmoni gaf hennes högröda akejer, men hon tröstade sig med att gifva denna förödmjukelse en religiös färg: hon jemförde den brokiga samlingen med de första christnes gemensamma måltider. För endastfå år sedan förskaffade händelsen 0ss det nöjet att lära känna en gammal veteran bland chouanerna; mera af ungdomsöfverdåd, som det tycktes, än af någon synnerlig fast öfvertygelse, hade han tagit en verksam del i det rojalistiska Bretagnes både intriger och strider; han hade till och med funnit sig så road deraf, att han nästan tycktes vara sinnad att börja om leken ännu en gång, då hans bana lygkligtvis slutades förliden vår. Det var i sanning förvånande att höra den godmodige gubben, som väl dödat mer än en Jandsman i sina unga dagar, beskrifva för oss med: hvilken aptit han förtärde sina mältider och huru lugnt ban bibehöll sina lefnådsvanor midt under det borgerliga krigets fasor och härjningar, Då faran, yttrade han sig, hotar oss från morgon till qväll och från qväll til morgon, förlorar den helt och hållet sin makt öfver våra sinnen, Han tillade att Damocles enligt bans mening måtte ha varit en stor pultron, då han icke kunde vänja sig vid en sådan bagatell som att dagligen se ett blottadt svärd hänga öfver hans hutvud. Han kunde väl förstå att det skulle vara litet genant första dagen, men han förklarade Dbestämdt att redan den andra skulle han åtminstone ej brytt sig om saken, utan svärdet Ihade gerna fått hänga der för honom. Han