Aftonbladet – 20 mars 1852, sida 1

IV UNO RANE sjorde ett slags motstycke till detta hedrande rag af Roms hjeltar. Markis de Kergant fann väl det dåraktiga i detta skryt, men han! saf dock sitt samtycke dertill, emedan han; yyckte det ligga en viss själsstorhet i denna! systerns handling, för hvilken han också var. känslig. I hela den öfriga serveringen rådde, samma lyx; det starkt upplysta bordet var betäckt med silfver och dyrbart porslin, och i anrättningarne såg man det ytterliga öfverflödy hvilket då såväl som nu utmärker provinsen. Om markisen och hans syster hade lyckats att smickra sina minnen och att dåra sin saknad med dehna lånade glans från bättre tider, så stannade dock denna deras framgång vid måltidens materiella anordning; aktörerna bidrogo icke det minsta till illusionen; flera in en bland dem bar en bondes grofva rock, och händer, bårdnade vid plogen, begagnade det med adeligt sköldemärke försedda silfret. Markisen kallade dessa landtliga gäster hjeltar, och han hade skäl dertill; några år förut hade han knappt velat erkänna dem rättigheten att anses som menniskor; men nu hade han sett derag blod flyta och funnit att det var så godt som hans, Sålunda hade den revolution, hvaremot den gamle adelsmannen stred med så mycken förtviflan, redan vunnit insteg uti hans hem, och han såg den gästfritt vid sitt bord; den hade således infört hos honom den förnämsta af sina välgerningar, den enda-sociala jemnlikhet, som ej endast är svärmande bländverk eller en afundens låga dröm; den som vid samma bankett församlar alla dygder, alla kunskaper och hvarje utmärkthet. Ali plebejiska hufvudbonad syntes vid bordets ena ända och framstod i en behaglig kontrast mot de andras. Markis de Kergant som verkligen var en ädelsinnad man, nä! han , ej lät mig beherrskas af sina passioner. hade genom denna ynnest velat belöna der