Aftonbladet – 18 mars 1852, sida 2

tande taggar, som ett reffeljern, än med regelbundna taggiga vingar, o. s. v.; bladen stora, glänsande, läderartade, ofvan dunkelt gröna, under gula, bruna eller röda, hela eller mångfaldigt flikiga; och blommorna åter i sin ordning vida mer omvexlande i form och skiftande i färgprakt. Oeh likvisst ... Man går i dessa skogar, man är utom sig af namnlös fröjd, man slukar med öppna ögon och sinne allt det underbara, allt det praktfulla, som vid hvarje nytt steg i ny gestalt framställer sig, man blir trött af de många förut ej anade intryeken, man njuter till öfvermättnad och slapphet — och likvisst flyger tanken tillbaka till vår fattiga, entoniga natur, men icke med ömkan, icke med ledsnad.: Man saknar dock här granskogens sus och svalka, björkdungarnes sommarhvila, ängarnes och gräsmattans: kom och lägg dig., källsprångens liflighet och styrka. Med ett ord: det långt bort liggande, det stackars kära fäderneslandet dyker upp och antager icke desto mindre vid jemförelsen en så stolt, en så dyrbar bild, att hjertat klappar af väilust vid att erinra sig dess namn och dess natur. Hvad Brasiliens inre förhållanden angår, så var jag för kort tid der och ägde för få bekantskaper att kunna uppfatta något, som kan löna sig att meddela dig. Allt hvad jag hör syftar dock derhän att skildra landet såsom ännu långt ifrån sin bestämmelse. Med en sådan vidd och läge, klimat och inre tilgångar i allt hvad naturen producerar, skulle Brasillen tvifvelsutan kunna lyft sig till en oerhörd grad af nationell välmåga. Och dock lärer ingenting mindre vara fallet. — Lande har en ringa, vidt utspridd befolkning (blot omkring 5 milloner) som till största delet består af i okunnighet försänkta svarta inne: vånare; slafveri råder i mer än en en gestalt