STOCKHOLM, den 18 Mars. Gårdagens Posttidning har ändtligen gifvit allmänheten officiel underrättelse angående tillsättandet af kommittgen för städernas industriidkande invånares beskattning. Hvarföre denna underrättelse icke blifvit meddelad förr än i sår, oaktadt Kongl. Maj:t redan 14 dagar förut eller den 3 i denna månad afgjort detta irende, känna vi ej; men troligtvis ha några särskilda underhandlingar efteråt kommit att ega rum med en eller flere af de kommitterade, så att offentliggörandet deraf berott. Såsom förut är berättadt har grefve G.Laoerbjelke blifvit ordförande i kommitteen. Ledamöterne äro: kammarrättsrådet C. L. Kinmansson , advokatfiskalen C: M. Rydqvist, kamereraren i kammarkollegii archivkontor C: Sandberg och borgmästaren i Arboga OC. J: Stolpe. — Till: kommitteens sekreterare har Kongl. Maj:t förordnat kanslister i ecklesiastikdepartementets expedition G. Höglund. Med anledning af rikets ständers anhållan samt Kongl. Maj:ts nu gifna förordnande vär det kommittgens åliggande: att undersöka och utreda alla de förhållanden, hvilka böra läggas till grund för en rigtig beskattning af städernas industriädkande invånare, deras egendom och den af dem idkade handel eller annan rörelse, äfvensom att:afgifva utlåtande öfver sättet att bringa städernas beskattning till ett jemförligt förhållande med landets. Ministeren har således haft det oskattbara nöjet att till verkställighet befordra en af det konservativa partiets älsklingsplaner vid sista riksdag. Man hade nemligen funnit, att så länge bondeståndet vid riksdagarne höll tillsammans med borgareståndet, kunde icke nåora segrar med säkerhet vinnas emot den liberala delen af representationen; och som bondeståndets liberala riktning och opposition emot det rådande systemet i allmänhet hemtade sin starkaste näring från allmogens yrkande på billigare skatteutgifter, var det en lätt gjord upptäckt, att om man kunde gifva dessa yrkanden någon förhoppning om framgång derigenom, att städernas invånare kunde påläggas en högre skatt och skatterna. derefter minskas för landet, skulle allmogens sympatier för borgareståndets politiska äsigter tillintetgöras, båda dessa stånd komma i en mindre vänskaplig ställning till. hvarandra, samt slutligen bönderna vinnas för den opinion som representerades af riddarhusets och presteståndets majoriteter. Så uppfattades äfven denna fråga vid riksdagen. Dessutom ville man imponera på borgerskapet, för att få det medgörligare. Deraf kan man förklara, att klassprincipen lades till grund för utredande af frågan om en rättvis fördelning af skattebördorna. Ty huru är det väl i sjelfva verket möjligt att ippgöra någon säker kalkyl öfver de serskilda belopp, hvarmed industrien i städerna och in