Aftonbladet – 17 mars 1852, sida 2

hvarifrån man njuter den vidsträcktaste vuen; men vi sågo dock nog för att bekänna, att af allt det sköna jag i mitt hemland och i utlandet skådat, gifves intet förlikneligt med detta i vidd och prakt. Ögat ilade ut öfver oceanens spegel och de i dess sköte lugnt hvilande öarnes grönska följde klippkustens branter till Cap Frios hvassa udde. Nere inunder vid. foten sträckte Brasiliens hufvudstad ut sina tinnar och torn, sina glänsande hus och öppna platser; och mellan der man stod och staden Mico dessa sluttningar eller dessa kullar, som på sina sidor och toppar buro de herrliga små villorna, som enkom tyckas ditsatta för att visa hvar glädjen, trefnaden och sällheten ha fästat bo. Hamnen med de väldiga örlogsmävnen och de fredliga handelsfartygen, de rökande ångbåtarne och de snabbt ilande små båtarne vidgade sig; och på andra sidan och i fonden denna förtjusande strand och dessa imponerande fjäll, som i fredlig endrägt blandade sina färger och sina former med hvarandra och tillsammans framställde en tafla, som ingen målare förmår återgifva, icke ens daguerreotypen! Ty lifvet, rörligheten, skuggorna och dagrarna, saftigheten hos föremålen, dessa äro den lefvande naturens hemligheter, som hon endast yppar för åskådaren, ögonvittnet. Att hafva sett denna syn, att hafva känt dessa intryck af jordens måhända skönaste och mest storartade natur, detta är en sällhet, hvarför jag ej kan vara nog tacksam. Och när jag stod der och sade till mig: sjelf: det är Rio de Janeiro, gom ligger här nedanföre dig, detär Brasilien, som öppnar sig derborta, det är en tropisk naturs urskogar som omgifva dig — då hade jag svårt att öfvertyga mig,att det icke var en skön dröm. Tredje dagen. vandrade vi åt botaniska trädgården. Som den är temligen långt aflägsen, gingo vi med en liten ångbåt till Botafogo, vid en vik som sträcker sig öster om SocJE