Aftonbladet – 17 mars 1852, sida 1

lit sin kyrka åt en lekman till hållande afreligiösa föreörag, hvilka också bemälte kyrkoN herde sjelf öfvervar, utan ock afiåtit, ett cirkulär till samtliga stiftspresterskapet, hvar. domkapitlet eftertryckligt varnar detta för att: tillåta sådana sjelfkallade och sig församlin-. . garna påträngande undervisare, ä inom sina församlingar uppträda. Tillika uttalar. det högvördiga domkapitlet den märkliga åsigt, alt. phvarken vår kyrkolära elter vår kyrkoförfatt-ning eller vår kyrködieciplia eller skicket af vår gudstjenst har inom sig några frön till samvetstväng eller andlig död,, hvaraf mar dock kan säga att samtidens andliga erfarenhet bevisar motsatser. Det röjer sig en besynnerlig motsägelse i det högvördiga domkapit!ets åtgörande, . Det hade förklarat vår kyrkolagstiftning ofelbar, och likväl yrkar det. ej på tillämpningen af en deri gifven lag, utan varnar endast prester för att låta lekmän undervisande uppträda i sina församlingar, på den gränd; att dessa ej aflagt något prof på sin förmåga och sin ren lärighet.: Kapitlet säger, att ,menigheterna äro ej heller det värdelösa fält för försök, att-de utan urskiljning få upplåtas åt hvilken bearbetare som sig anmäler. Antag nu att presten vore fullt öfvertygad om en viss lekmans renlärighet och stora förmåga att gagha genorx religiös: undervisning, menar: då kapitlet att prestens urskiljninghär kan tillåta honom att verka genom en sådan undervisning; eller bör uttrycket så förstås, att den presterliga drägten, liksom, hallstämpeln på en handelsvara, är nödvändig för att ädagalägga enidylik qvas jifikation? Man måste tro det sednare; det skulle visst icke falla domkapitlet inatt utsätta det presterliga mondpoliet för. faran af något intrång eller tvifvelsmål. Domkapitlet yttrar. vidare, att kyrka och skolhus hafva en betydelse; som icke tillåter: att sjelfkallade och församlingarna sig påträngande lärare i dem få höras. Det är eget, att! kyrkor skola anses. profaneras genom andaktsöfningar i kyrkoherdens närvaroj då de utan betänkande användas till koncertrum, till hållande af prestval och andra kommunala göromål. Vi finna det billigt att hvarje pastor med församlingens begifvande . öppnar eller tillsluter. sin kyrka såsom ban bäst pröfvars. men framför allt är det af vigt att erinra derom, huruledes byggnaden i och för sig ej efter protestantiska äsigter kan besitta någon: helighet, och att det är andakten som helgar rummet, icke rummet som helgar andakten. -Omfånget af en tidningsartikel. medger ej en vidlyftigare framställning i denna fråga. Emellertid hafva vi ansett oss uppfordrade att, då tiden är så djupt intresserad i lösningen: af den religiösa frågan, i allmänhet uttala de grundsatser, för hvilka vi vilja efter förmåga verka. De äro i korthet bekännelsefrihet för andra trosbekännare och lärofrihet inom vår egen protestantiska bekännelse: rättighet för den som vill utträda ur statskyrkan och ienlighet med någon för detta ändamål gifven lag — norska dissenterlagen erbjuder här ett passande föredöme — få sluta sig till en fri församling, samt inom statskyrkan fullständig lärooch församlingsfrihet, genom upphäfvände af konventikelplakatet. Ett sådant medgifvande kan och måste fordras redan i den politiska frihetens intresse; det måste fordras af alla utan afseende på enskilda religiösa öfvertygelser eller personliga sympatier. . Både statens och den bestående kyrkans lugn och ordning beror på det. snara medgifvandet af en sådan frihet. De talrika utvandringarne till Amerika af besuten allmoge, hvilka förut inskränktes till Norrland, men nu äfven i ett orolande omfång börja företagas från Skåne, skulle Iderigenom kunna förebyggas; — ty det är Idock bufvudsakligen känslan af andligt förtryck, som föranleder de flesta af dessa utvandringar, — och den bekännelse, som staten antagit såsom sin egen, skall ej kuma Jannat än vinna på en frihet, som är det nödl vändiga vilkoret för allt andligt. lif, isynnerI het protestantismens. Ty icke är det gudsfruktan, att menniskor af fruktan för böter och till .efterlefvande af polislagar besöka kyrI korna och åtnjuta sakramenten, utan inre beI hof och öfvertygelse.. Tvärtom: skall derpoffentliga gudstjenstenutöfva detvälsignelserika inflytande som dermed afses, och vär kyrkas Isakramenter i sanning vara en underpant på t menniskans förbund med sin skapare och återlösare, så måste de sökas af inre behof och nyttjas med hbjertats tro. Att väcka detta be.hof och gifva näring åt denna tro, är det evan.Igeliska presterskapets sköna kallelse, men ej latt såsom en polisstyrka stänga och hindra Adet religiösa lifvets utveckling 1 friare former, loch minst af allt att genom borgerliga straftbestämmelser frambringa ett yttre sken af religiositet, som utan inre lif och sanning endast är ett ofruktbart och förnedrande skrymteri, värdigt fanatismens, trostvångets och inqvisitionens tider, men alldeles ovärdigt. fria protestänter i ett sekel, som man med så myciken stolthet är van att kalla upplysningens århundrade. tl — Ks M. har jemväl för innevarande år tillag t materialbokhällaren i Christianstad, f. d. löjtnanten Y I Kullberg, hvilken under tjensteutöfning blifvit svärt 1 skadad; en gratifikation af 250 rår, att utgä af re-Iserverade besparingarne på det ä alltmänna indragnningsstaten uppförda anslag till pensioner ät blesse1 rade officerare och underofficerare. I I anledning af konusgens befallningshafvandes öfver Gottlands län hemställan, att tullinspektoren, majoren Steveni, som i nära 20 ärs tid, utan ringa