Aftonbladet – 17 mars 1852, sida 1

STOCKHOLE, den 17 Mars, Det finneszen despotiem; som är värre än soldatväldets; — det är fördomens. Det existerar hos oss en sådåän fördom, nemligen mot samvetstvångets upphörande. Denna kuggräds!a för.en religionsfrihet, som genom wu gällande. grundlag är oss verkligen tillercänd, men genom det outgrundligaste godycke vid tillämpningen varit förnekad, der såväl i afseende på andra bekännelsers olererande i landet, som på utvecklingen af ågot friare lif inom sjelfva vår evangelisktutherska församling. Man ropar på jesuitism vid: hvarje rörelse af lif. inom vår kyrka, och nan betänker ej att det främmande omvänlelsenitet aldrig har ett beqvämare spelrum än nom ett samhälle, der den kyrkliga polisen itrotat eller åtminstone bragt i domning allt riare lif. Man utfar emot presterlig konservatism, egennytta och inskränktheti vyer, och indå fordrar man att den andliga odlingen och let religiösa lifvet skall ligga såsom ett oförytterligt monopolium i en särskild kasts händer. De som: af föregifven ömhet för den protestantiska bekännelsen yrka på bibehållandet af det skymfliga förtryck, som kyrkolagstiftningen och. den allmänt utbredda fördomen utöfvar öfver det religiösa lifvet i vårt fädernesiand, äro sjelfva de mest nitiske befordrare och anhängare af papism och jesuitism och alla möjliga andra ismer,, hvaremot de så väldigt protestera. Principen att kyrkann, såsom. en verldslig makt, skall reglera menniskans andliga angelägenheter, är en äkta romersk grundsats: Protestantismens grundtanke är deremöt den mest obegränsade andliga frihet; aldrig har en man så skarpt och klart uttalat sig mot samvetstvång och religiösa polislagar. som den store refornratorn Martin Luther, och vi kunna tryggt påstå, att aldrig utfärdades en så mot hela hans åsigter och lärobegrepp stridande lag som det bekanta konventikelplakatet af den 12 Januari 1726. Vi tro ej att någon menniska kanpå allvar försvara en så absurd och barbarisk lag, enligt hvilken en person ännu för sex år sedan kunde dömas till högsta kroppsptikt; el-ler 200 daler silfvermynts böter, för det han på en söndag för några personer uppläste ett kapitel i bibeln och en bön, och dertill 10 dalers böter på köpet för sabbatsbrott. Och likväl har en. så orimlig lag, oaktadt mångfaldiga bemödanden, ej kunnat afskaffas. Til den grad har det lyckats skråsinnet att genomtränga det allmänna tänkesättet: liksom ingen anhan än den burskapsegande skomakaren hade rätt att göra ett par skor, så bade ingen rätt att. genom religiös undervisning eller framställning falla presten i yrket, och sedan man i viss grad lärt sig att hyl:a friare grundsatser i näringsfrågor, qvarstår ireliglöst afseende skråtvånget lika afskyvärdt som någonsin. åa Konventikeln existerar och skall existera under all kyrklig lagstiftning. Den var icke blott den kristna andaktsöfningens äldsta form långt innan ännu ett presterskap fanns, eiler en statskyrka var inrättad; den är äfven nödvändig och tolererad på många håll, der afståndet från kyrka och presterskap gör det omöjligt för hela menigheter att erhålla någon andlig uppbyggelse, om den ej meddelas af lekmän. Äfven der detta behof ejär förhanden, måste frihet finnas till föreningar för andliga ändamål, liksom de existera för verldsliga. Ty hvarföre skulle det vara mindre tillåtet at sammankomma för att höra musik, se ett skådespel eller-rådpläga i politiska ämnen, än af höra ett religiöst föredrag eller samtala iandliga ämnen? Man har också sett att den exekutiva myndigheten med särdeles varsamhet behandia dylika frågor, och den har deri gjort väl, t) fara är att ett motsatt förfarande kunnat många orter gifva anledning till högst be tänkliga rörelser. Det är derföre icke uta förvåning som vi finna att Lunds domkapite under d. 18 förliden månad ej allenast tillde lat en varningsgrad åt en pastor, som upplå