Aftonbladet – 16 mars 1852, sida 2

hvaraf det drifves på sned af vinden, Physala atlantica och Velella) ådrogo sig den vid dy-) lika skådespel ovana uppmärksamheten; om, natten att öfver sig se utspändt det mörka! himlafästet med alla sina tusendetals stjernor och nere i djupet i det kring bogen brusande hafvet likaledes millioner lysande stjernor gnistra fram — detta allt var nog fängslande att göra resan kort och lärorik. Det är i synnerhet detta hafvets lysande af små djur med ett gröngult ljus, som förefal er underligt, som hvarje afton är nytt och alltid:framställer ett skådespel, lika skönt som underbart. Den 20 November sågo vi vester ut, knappt en mil aflögsnad från oss, den yttersta. af Capverdöarne, S:t Antonio. . Den visade sig af mycken likhet med Madeira, en högrest skroflig vulkanisk klippa med i-toppar söndersargad kam, och nära södra ändan en imoln insvept spets, troligtvis kratern, från hvilken mot sidorna nedlöpte. bergåsar, som, sedda på afstånd, het tydligen liknade slingrande lavaströmmar, som plötsiigen stelnat. Den tycktes för öfrigt mera kal och naken än Ma deira; blott få gröna fläckar syntes och icke en enda menniskoboning. . Den 28 November passerade vi linien på 28980 longitud. De vid ett sådant tillfölle öfliga besättningsroligheterna och upptågen egde ock mycket riktigt rum; men som denna s. k. hönsning är nog ofta beskrifven och alltför väl bekönt, vill jag blott omnämna, att alltefter som någon af oss, som ej förut passerat linien, uppkallades på däck från batteriet, der vi varit imstängde, fingo vi först ögopen förbundna, måste derpå taga in diverse osmakliga medikamenter för att vi ej måtte införa några sjukdomar i den andra hemisferen, tilltvålades med kimrök obarmbertigt i ansigtet, rakades med en skrofiig träknif och störtades derpå baklänges med ryggen ned i en vattenbassin, medan två sprutor oupphörligen regerade för att behörigen blöta de öfriga delarne; När då bindeln aftogs, befann