Aftonbladet – 16 mars 1852, sida 1

STOCEHOLM, den 16 Mars. En af de allmänna frågor, som af en icke ringa del af allmänheten med liflighet omfattas, är utan tvifvel den om ett universitets förläggande till hufvudstaden. Det är isynnerhet samtidigt med vetenskapliga offentliga föredrag, som vi hört denna fråga utgöra ett samtalsämne. Äfven denna gång, sedan inbjudning utgått till föredrag i Kemi, har detta varit fallet, och vi taga oss deraf anledning att yttra några ord i ämnet, särdeles med afseende på universitetslärarens ställning till den större allmänheten. Våra universiteter hafva vår framtids dyrbaraste i sin vård, dess intelligens; Många af dem, som äro kallade att deltaga i samhällets mångsidiga utvecklingsarbete, förvärfva der kunskaper och förmågan att utveckla der. Väl torde de finnas, som skicka sonen till universitetet blott med det ringa syftet, att, så fört ske kan, genom föreskrifven examen få honom stämplad och gångbar på befordringarnes bana; och någon gång anser sig måhända äfven läraren ej hafva någon högre uppgift. Men oftast, hoppas vi, ställes måiet högre, både af föräldrar och at de lärare, som, med oförtröttadt nit, äro fast beslutna att låta läröverket verka allt godt det kan. Ått de länge insett huru universitetet för närvarande ej förmår att uträtta allt det goda det borde kunna, derom vittna sednare tiders sträfvanden till reformer i dess konstitutioner. Men huru förbättrade än dessa må blifva, skall universitet, förlagdt i en småstad, aldrig kunna utveckla samma vidsträckta verksamhet, som i hufvudstaden. Vi hörde en gång en vetenskapsman från grannriket vid ett samtal i denna fråga yttra: Det maa vere en sterk Aand, der ikke skal gaae under i en Smaabyex. Uttrycket är starkt, men ej utan all tillämpning på lärarne vid våra universiteter. -Om det numera ej lärer hända, att män, som efter döden äro oförgätliga, glömmas medan de lefde, är det likväl ej sällan med universitetslärarne, som med en icke ringa del af deras skrifter, hvilka, goda eller icke-goda, gömmas och glömmas i disputationslitteraturen, hvilken sällan blir känd utom stadens tullar. En universitetslärare måste likväl i högre eller ringare mått tillika vara vetenskapsman, måste sjelf forska, måste på någon purkt af sin vetenskap hafva uppnått. gränsen af det bekanta: och derifrån söka