Aftonbladet – 15 mars 1852, sida 2

ning under April månad innevarande år; I — samt K. M:ts skrifvelse till öfverdirektören vid landtmäteriet, angående dess hemställan rörande föreskrifter till förekommande af tjensteköp inom landtmäterikåren. — Presidenten i Statskontoret, herr Ulfsparre, gaf i går afton kostymbaäl med souper. — Bland till Stockholm ankomna resande märkas tjenstgörande general-adjutanten för norska armeen, general-löjtnant Bloch jemte hans adjutant kapten Storm-Wergeland. — Centralafdelningen inom Juridiska föreningen hade i lördags sitt första sammantäde innevarande år, dervid de under rabriken Speciel Lag och Rättegångsordning i 1852 ärs program uppställda frågor förekommo till öfverläggning. Serdeles upplysande var debatten angäende frägan om medlen att bereda nägon lättnad i jordbrukets börda af den i både ekooomiskt och moraliskt hänseeåde förderfliga skjutshings-skyldigheten. Den dervid af ea ledamot gjorda, i den konservativa. sidan sä ofta upprepade invändningen, att de jordegare, som voro skjutsningsskyl lige, köpt eller eljest förvärfvat sina hemman med ett dylikt onus, och följaktligen ej egde rätt att äska befrielse derifrån, gendrefs af. flera ledamöter på: et: öfvertygande sätt, bland annat genom en framställning angäende beskaffenheten af. det ifrågavarande nus, hvilket från början varit pälagdt i följd af en oundviklig nödvändighet och då ingen annan möjlighet för fortskaftning af resande landvägen fanns; sedan väldsgästningen och skjutsningen upphört hade dock bäde regering och ständer godkänt den skjuts skyldiges . anspråk å en ersättning, motsvarande det besvär, som dermed var förenadt. Således hade på 1720-talet skjutspenningarne bestämts till 8 öre S. M. milen; ökades 1756 till 12 öre samt under Gustaf III:s regering är 1789 till 8 sk. i silfrer; derefter 1809 till 12 sk. bko, samt slutligen på 1820-talet till dess nuvarande belopp, 16 sk. bro, hvilket dock långt i? . equivalerade jordbrukarens uppoftring. I öfrigt bosruc man besinna huru högst betydligt skjutsningen tilltagit i följd at postskjutsningen, folkmängdens tillökning m. m. Slutligen vore det här icke fräga om jordhrukarne, utän om. jordbruket, hvilket genom skjutsningsbesväret stundom i högst väsendtlig män undandrages den arbötskraft och skötsel. det erfordrade, m. m. De flesta meningarne tycktes vara ense derom, att skjutsens öfvertagande på entreprenad borde på allt sätt befordras, med sä liten tunga för hemmansegarne som möjligt. Man trodde i detta hänseende, att ändamålet, torde kunna bäst befrämjas genom förhöjning af skjutsafgiften på de ställen; der entreprenad .kunde tillvågabringas, från 24 sk. till 28 å 32 sk. bko pr mil. En annan af de speciella frågorna eller om lösdrifverioch passförfattningarnes beskaffenhet föranledde äfven en ganska ahbimerad diskussion, Asigterna tycktes vara eniga derom, att författningen an: gående s. k. lösdrifvare vore ofullständig. i-så mätto, att ett bestämdt stadgande i 1846 års författning saknades om rättighet för polismyndigheten att för bettlande och kringstrykande ålägga tvångsarbete på viss kort tid vid inrättningar, dem det borde tillhöra kommunerne eller vissa fattigvårdsdistrikter att anskaffa och bekosta, men hvilka dock borde hafva en från egentliga straftelter korrektionsanstalter skiljd karakter. Sädant förhållandet nu företer sig vore det omöjligt att förekomma tiggeriet, ätminstone under de tider af äret och ä de orter, der tillfälle till lämpligt arbete saknades. j Slutligen debatterades äfven frågan om principen för tilldömande och bestämmande af rättegångskostnadsersättning. Meningarne voro härom delade. Nägra ledamöter försvarade lagberedningens äsigt, att den vinnande parten borde ovilkorligen vara berättigad äfven till skälig godtgörelse för sina rättegängskostnader, emedan han eljest endast ofullständigt, fått tillgodonjuta sin rätt, men andre ledamöter äter funno sädana förhållandeh ej sällan förekomma, aft t. ex. lagen verkligen vore så mörk och tvifvelaktig, (säsom : orden lydde i n. v.-21I kap. R. B), att bäda parterne kunnat hafva haft skälig orsax till rättegäng, ja domrarne sjelfve voro sinsemellan ej. sällan af skiljaktig mening angående rätta tydningen och. tillämpningen af ett lagstadgande. Således kunde det Hända och häde händt att en part tappat i underrätterna och hofrätten, men vunnit i högsta domstolen efter paria vota, endast genom den främste ledamotens votum decisivum. Det vore då öfvermättan obilligt, att utöfver hvad saken kostat den i en så tvetydig sak tappande sjelf, han skulle betala äfven den vinnandes rättegängsutgifter m, m. Dessa ledamöter funno det fördenskull göra tillfyllest, öm domaren egde obebindrad pröfningsrätt angående rättmätigheten af yrkande. i afseende ä rättegängskostnaden, likasom i sjelfva saken, Å Nästa ordinarie sammanträde utsattes. till lördagen, dea I nästk. Juni. i Teese Tr Åman ae AnK I sttavratrramnm at HARRI