Aftonbladet – 13 mars 1852, sida 1

ta; och sist stupar sjelfva stranden brådstörtande och söndersargad i hafvet, gom dånar med sina bränningar derunder, Man har ej funnit ord för att uttrycka sin förtjusning öfver det sköna Madeira, Atlantens perlas o. s. v. Jag må bekänna, att på mig gjorde ej Madeira ett så gripande intryck. Storheten i massorna var väl imponerande; förgspelet mellan bergarten, malmen, de grupplika skogsdungarne, Jandtgårdarne och de gröna planteringarne deromkring, visserligen var allt detta hvad man kan kalla vackert; men det hela hade ett förbrändt, kalt, dystert utseende, och när man kom i land och såg detta allt på närmare håll, blef detta intryck ännu mera slående. Der saknas allt hvad som betecknas med en leende lummighet, en skogs svalka. och strömmars friskhet — och der detta saknas, der kan, i min tanka, aldrig epitetet ;skönte användas om naturen. Må man gerna rosa Madeira för dess klimat, dess rena luft, dess milda värme, hög nog för att hos 088 vara evig sommar, och tillika nog tempererad af höjderna, för att ej bli brännande, Må man rosa allt sådant; men man får ej använda språkets förråd af skönhetsuttryck för dess natur. Man begår då, enligt min öfvertygelse, ett fel mot sanningen. Madeira är 35 engelska (omkring I svenska) mil lång och 10 (eller blott något öfver 174 svensk) mil bred. Den upptäcktes 1419 af Gonzales Zargo, ehuru sagan äfven talar om en annan händelse, som är förknippad med Madeiras og I England lefde i Edvard III:s tid en en tig adelsman Robert Machine, som hade den dårskapen att förälska sig i den sköna och förnäma Anna dArfet, hvars slögtingar lagade så, att han för denna dårskap blef fängslad och att Anna under tiden blef ordentligt gift. Machine lyckades rädda gig, enleverade sin