den .husliga fridens ljufva symboler förstörda, alla spår af huslig sällhet förintade. : Det föreföll. honom ibland som vore ban under inflytelsen af en hemsk dröm, eller liksom han genomfore ei af dessa städer, som i sitt fulia lif ögonbiickligt öfverraskats af döden, och från hvilka man efier århundraden athöljt asklagren. Ryttaren skyndade sig att lemna den döda staden; han öfverfor en bro, der man såg ett stenkors, hoppets sista tecken som tröstarför all förstörelse. Han satte ej sin fot på marken. förr än han förlorat ur sigte de gamla antika tornen af ett slott, hvars pittoreska läge säkert i bättre tider skulle förmått honom att stanna och fördjupa sig i dess betraktande. Han betslade af sin häst och lät honom: sedan i all sköns ro beta det fuktiga friska gräs som kantade vägen, under en skog af lummiga ekar; sedan satte han sig sjelf vid en liten källa, som banade sig väg mellan stenarne i den lilla skogen, drog upp ur sin rensel något matförråd och började en enkelfrukost, den han ofta afbröt för att lyssna på hvarje buller som störde hans enslighet, En half timme derpå satt han åter i sadeln, och då han såg för sig tvenne vägar som korsade hvarann midt emot den lilla skogsdungen, förblef han några ögonblick oviss orm hvilken riktning ban skulle välja. Slutligen bestämde han sig för den väg som gick mot söder och gaf sin häst en klatsch med piskan, Då vår resande färdats ungefär tvenne mil, blef han varse till höger om sig ruinerna efter en uppbränd by; och då han såg en tjock rök uppstiga från ett af de närgränsande åkerfälten, styrde han kosan ditåt, trots det envisa motstånd hans häst gjorde, och, då han med sin käpp undanröjde grenarne af en vild törnroshäck i full blomning, såg han, under en nästan uppbränd mossa af halm en hisklig hög af menniskor och hästar korsade om hvarann. Vid denna åsyn undföll honomett utrop af fasa och vämjelse, och han skyndaåde sig genast att lemna detta hemska ställe. Emellertid framskredo dagens timmar, s80len stod redan högt på himlen och värmen var qväfvande, Då vår resande lemnat bakom sig de hiskliga spår som vittnade derom att det fanns menniskar i närheten, hade han börjat rida med mera försigtighet, och stannade emellanåt för att lyssha mon omkring