rade med hans grofva yllekläder, simpla skjorta och klumpiga Halfstöflor. Hans hand var beväpnad med ett slags piska, som utgjordes af en käpp af jem, försedd med en läderrem. I det hela såg han ut som en hästhandlare på landet, hvilken reser omkring i sitt yrke, om mån undantager några vissa småsaker, som alltid skulle väcka misstroende hos en skarpsinnig observatör. När han red ut från Ploermel, hade han mött några bondflickor, som skulle bära mjölk till staden; -de vände sig om sedan de besvarat hans ere och sågo efter honom med okonstlad förundran; men sedan han passerat en slät ljunghed, ryktbar bland landets hjelteminnen, syntes ingen lefvande varelse i ans väg, De få boningar han råkade på voro alla tillstängda och öde, liksom hade pesten härjat der och tillbommat: deras portar. Uti denna sällsamma enslighet, midtibland en natur, som öfverallt bar spår af menniskohänder, fattades den resande af den högtidligt sorgsna känsla, som man vanligtvis erfar då man befinner sig på en kyrkogård. Med denna känsla blandade sig äfven någon oro, ty tid efter annan reste den unga mannen sig i sadeln för att se öfver till ett fält, skiljdt från heden medelst en vild häck. Likvisst, ehuru han flera gånger trott sig upptäcka menskliga varelser smygande långt bort emellan buskarne, ade han dock alltid kommit till den öfverVftelsen att hans öga bedragits af en synvilla, Hans förvåning tilltog och en isning genomfor bans hjerta, då han kom ner till en liten stad, belägen vid en brusande ström, och fann den öde. Husen voro ännu i sitt förra skick, utan spår till förhärjelse; men intet tecken tili rök syntes i någon skorsten, intet anlete i fönstren, intet buller inom bostaden. Den resande hörde endast hästskornas återljudande mot gatornas dåliga stenlöggning. Han fråne sig sjelf, hvar väl de sjuka, gubbarne, arnen voro, och han tänkte med fasa på den förfärliga styrka uti åsigter, öfvertygelser och känslor, som fördrat och erhållit en-så våldsam och enbällig uppoffring; bans ögon spejade med sorglig nygnighet tvärt igenom de halföppna dörrarne in på de ötvergifna eidstäderna, de tysta vägåstnerna och verkstäderna, barnets tomma vagga bredvid morfadrens hvilstol och den tysta spinnrocken, alla