Aftonbladet – 6 mars 1852, sida 2

Generalen talade med en sådan bestämdhe och kallblodighet att det omsider lyckades honom att rubba konventsledamotens lugn. sUnge manv,, ropade denna häftigt; jag har fördraägit mycket af dig, mycket mer än man med min karakter och min makt kunde ha väntat sig; men nu är: mitt tålamod slut! Glömmer du hvem jag är? Glömmer du väl, att om jag öppnar detta fönster, om jag blott säger tvänne ord; kan jag ögonblickligen låta dina egna soldater frånrycka dig dina epauletter?. ,Försök,, sade generalen, som nu en gång fattat sitt beslut och syntes njuta af sitt nya och farliga oberoende. Det är vanvett! mumläde representanten, genast böjd att tro det blott fullkomlig brist på sundt förnuft kunde ge anledning till ett dylikt trotsande af hans makt, Det är endasty; återtog generalen med samma utomordentligt lugna ton, det är endagt ett prof som jag vill sätta er på. En af oss, medborgare, är en för mycket uti nationens förtroende. Det är nu blott frågan om hvilkendera: Tillfället härtill har yppat sig, och jag begagnar det. Emedan detta oändliga, fasansfulla krig ånyo upplågat, så vill ag ej mera försöka att släcka dess brand, så framt man ej befriar min fot från den jernxedja som ni ditfästat, eller om jag änn länsre skall se hvarje mitt företag kontrolleradt f en skymfande ingvisition, mina afsigter nisstydda af fanatismen, mina planer motaretade af okunnigheten., ;Låter det så? återtog konventsmedlemnen. Nå väl! Ve då öfver dig, eller i anat fall ve öfver republiken!, Republiken! -gvarade den unge mannen, Ivars höga panna i detsamma lifvades utaf n blixt af entusiasm, republiken är min moler: jag, är gkyldig henne allt, jag älskar ienne med hänförelse, jag har gifvit bevis