Aftonbladet – 6 mars 1852, sida 2

måste tillägga, såsom alltid är failet, afundsjuka öfver delad makt, den vigt man vanligtvis fäster vid uniformens uteslutande rätt och de otaliga verkningar af småaktiga lidelser, hvilka kunna rymmas äfven inom det mest högtänkta och heroiska sinne. Historien har upptecknat några drag af den okunnighet och det inbillska högmod, hvarför, generalerne med skäl anklagat sina civila kolleger; men, för att-vara rättvis, borde hon ej hafva glömt, att ibland dessa advokatar och lagstiftare till häst det funnits flera än en, som stolt höjt vår fana under kulregnet och återfört veteraner i elden. Då representanternes utskickade vid gränsorna,liksom i vester, efter. Thermidorsreaktionen, ej mera visste sig understödda tilk samma grad som förr af centralmakterr, hade de till största delen fogat sig efter omständigheterna, och läto sin makts försvagade tömmar glida ur sina händer. Endast några få trotsade envist anakronismen af sitt prokonsulariska sätt att gå tillväga, antingen till följd af bristande skarpsinnighet eller i hopp om en ny sakernas vändning. Ibland dessa figurerade i första rummet den man, hvilken vi infört uti dennaepisod: han hade sitt mod och sin enskilda moralit att tacka derför att han skonades vid den utgallring, som följde på det. moderata partiets seger; men bitterheten i hans förhållande till den unga befälhafvande: generalen, hvilken förargades af de öfvermodiga påminneliserna, de obevekliga fördomarne och äfven ibland af den rigoristiske nannens dygder, hade dag iffån dag öfvergått inda till bat. Vi skola i det kommande se vid hvilket tillfälle och genom hvilket afgöande slag den unge generalen hade trott sig lutligen böra betala sin fruktansvärde mottåndare allt det han ansåg sig vara skyldig Ionom; z (Forts:)