Aftonbladet – 4 mars 1852, sida 1

och .sorf det? syntes. helt ung: Fröken de Kergant:tycktes ofta med korta motsägelser afbryta sin: följeslagares lifliga: ord, hvilken ömsom höjde sin röststill.den mest. ljudliga klang. och--ömsom återigen sänkte den nästan till förtrolig hwviskning. När de kommit. utför heden, kunde Hervå, i följd af den noggranna. kännedom han hade omr stället, fortfarande följa dem genom ängen: utan att blifva sedd. Han sökte af fremiingens. behagfulla hållning och af den ovanliga timbren: i hans röst uppleta något minne från förfletna tider som, åtminstone kundeförklara hägotraf: hans: tvifvel, och gifva ett. namn. åt jar ångest; ett namn. för. hans hat; men örgäfves. Då de: ej voro på mer: än tvåhundra fots afstånid från slottet, stadhade fremlingen tvärt, uttalade häftigt hågra ord och fattade med liftigket fröken de Kergants arm och hand. Hervå, kunde ej återhålla ett utrop af raseri, rusade fram ur häcken der ban höll sig dold, och hastade redan mot stället der denna misstänksamma scen ägde rum, då en oväntad tilldragelse fästnaglade honom på stället, stum af förvåning: fröken de Kergant håde lösgjort sin arm; hon tog nu i sin ordning sin: djerfva riddares hand och tryckte sina läppar derpå, under det hon bugade sig nästan till marken. Derpå begaf hon sig med skyndsamma steg motslottet, långsamt följd af den som varit föremål för denna utomordentliga ynnöst. : Hervå, beherrskad at en oemotståndlig vrede, dolde sig icke längre utan närmade sig skyndsamt fremlingen. ; , Min: herre, var god och stannal ropade han. med af vrede dämpad röst, ehuru ganska hörbart. Fremlingen..vände: sig till honom;