Aftonbladet – 3 mars 1852, sida 2

MM — dar mig. Jag svarar endast för mig sjelf, men för mig sjelf svarar jag dock. Jag tjenar ej individer, jag tjenar idger. Jag beklagar den svindel de gifva somliga, jag skulle vilja straffa dessa menniskor; jag beklagar martyrerne för dessa idger, jag skulle vilja frälsa dem alla; men äfven i det grus af förstörelse och det blod som fördunklardem, stå dessa ider ännu rena för min tanke och värdiga den trohet jag egnat dem. Det gör mig ondt att föra ett sådant språk inför ett fruntimmer, men jag har blifvit tvingad dertill. Hvad det nya brottet beträffar, så måste tröken Kergaut förlåta om jag tillägger, att jag först vill höra det berättas från opartiska läppar, innan jag fäller min dom deröfver. Tviflar ni då på mina ord, min herre?, sade Bellah med en ton äf bittert förakt. Ja, jag tviflar på edra ord — jah utropade Hervå, uti ett utbrott af häftig sinnesrörelse, som nästan gränsade till ursinnighet — jag tviflar på edra ord; jag tviflar på ljudet i er stämma . . . jag sätter ingen tro till dessa isande läppar och till de öfverraskande ord de uttala! Hvem är pi? hvad vill ni mig? hvarför har ni kommit hit? hvem har sändt er? Här, just här — välja just detta ställe för att öfverhopa mig med edra förebråelser! Vid Wiralen — det är ett oerhördt mod! Det är en grymhet som öfverstiger menniskotan-ken! Gå härifrån la Vid denna häftigt utbrytande storm, svigtade genast den unga flickans mod, och hon svarade honom med en stämma, svag och darrande, likt ett undergifvet barn: Min Gud! Hervå, jag vill aflägsna mig.v Men i stället för att aflägsna siv, qvarstod hon, stödjande.sig mot stenen och Jade sina begge. händer-thot! sitt hjerta, liksom ville hon hindra dess våldsamma slag. ; 7 (Forts. följer.)