Aftonbladet – 3 mars 1852, sida 1

pligt att låta dig qvarstadna i den fristad vår far åt dig utsett. ; Hervå reste sig, då han utsagt dessa ord. Vi måste nu skiljas,,; tillade han. Jag vill ej att mina soldater ett ögonblick skulle komma på den tanken att jag kunde öfverge dem.n Skiljas! upprepade Andrea... Skulle vi då endast återse hvarandra för att genast på detta sätt skiljas? ... Jag lofvar dig, Andrea, att ej begifva mig härifrån i morgon utan att hafva återsett dig. Andrea lät honom upprepa detta löfte och sedan -Hervå ännu en gäng tryckt henne till sitt hjerta, vände han sig häftigt ifrån systern och började halfspringande att bestiga kullen; Hedens sluttning var alltför brant och gräset som betäckte den alltför halt, för att det kunde anses rådligt att taga raka vögen dit opp: Till och med som hurtig gosse hade ändå Hervå alltid brukat följa en liten gångstig, hvars omvägar gingo på små smala urhålkningar från ett slags trappsteg till ett annat opp till högsta höjden; men de hinder och faror, som den kallblodige vandraren ser i sin väg, äro oftast obemärkta eller föråktade af den som är uppskakad -af våldsamma känslor eller hvars tankar äro: starkt fästade på någonting annat. De skänka honom till och med en fullkomlig distraktion, derigenom att de uppväcka de naturliga instinkterna, så att själen, genom ombyte af intryck, under dessa ögonblick äger ett skenbart lugn: Hervå, hvars sinnesstämning gränsade till förtviflan, bade störtat med ett s:ags ursinnmot den brantaste delen af sluttningen; när han var ungefär på halfva vägen, förmådde han ej längre behålla fotfäste på det slippriga gräset, han lade sig då framstupa och fortfor att på det sättet klättra uppför, ofta nödsakad, för att ej rulla ner igen, att fatta tag uti nå