Aftonbladet – 3 mars 1852, sida 1

Min söta Andrea, det var ju hvad viborde :ha väntat oss. i Var-ej orolig, älskade syster, jag ber dig så innerligen.s Andrea lyftade sitt hufvud för att svara honom, men ett utbrott af smärta qväfde hennes röst och hon återföll med våldsamt klappande hjerta till den unga mannens bröst. sStackars liten, låt se att du kan bemanna dig med litet mod., hviskade Hervå sakta tilt henne. Sedan höjde han sin rynkade panna med ett häftigt uttryck af förtviflan emot himlen och utropade, under det att Andrea fortfor att snyfta, liksom ville hennes hjerta brista emot brodrens: ; O, min Gud! min Gud! hon ber för freden! Hör henne! Hon ber dig, min Gud, sätt en gräns för våra strider! Himlens förbarmande Gud, bönhör hennel!o Tag mig härifrån, tag mig med dig! utropade Andrea. Hervå satte henne bredvid sig och tog hennes hand. Taga dig med mig, kära barn? Hvarthän? Uti ett läger eller uti ett fängelse? Det gör mig lika, min bror, jag kan ej längre dväljas under ett-tak der man på ett så förolämpande sätt bemött dig. Men du bedrager dig, min älskade Andrea; man har: endast behandlat mig som fiende; hvilket jag ju också i sjelfva verket är. Det är ju dessutom ganska naturligt att den sanna eller falska underrättelsen om den unga pretendentens död skulle förbittra markisen till den grad, att han i första hettan kunde glömma sin värdighet. Du vill då ej taga mig med dig, sade Andrea med en röst, ljuf som en smekande vindtlägt, A Så länge jag ej har en säker och passande fristad att tillbjuda dig, min syster, är det min