Aftonbladet – 3 mars 1852, sida 1

betala allting, äfven om du skall lägga pengarne i den der gubbens händer., VI. Din röst är mig ljaf, du nattens barn; Ty spöken förskräcka ej min själ. Din röst är ljuf för mitt hjerta. OSSIANS SÅNGER. Väggledd af ännu lifliga barndomsminnen, inträdde Herv6 med sin trupp uti en labyrint af gångstigar, hvilka förde dem efter några minuters vandring ned. på en :brant sluttande ödslig hed. Undantagandes några enstaka växter här och der, på den ofruktbara marken, var detta berg, ända från spetsen ner till dess fot, beklädd med ett fint gräs, torrt som mossa, och man hade all möda att kunna få fotfäste der. Eljest fanns der ej ett klippstycke, ej ens den minsta flintsten som kunde rättvisa benämningen stenheden, såsom Hervå kallat den. Soldaterne stadnade, tvekande om de skulle ens försöka att klättra uppför den torra slutningen, hvaröfver den nattliga vinden sorgligt hven fram, och som i deras ögon var det minst tjenliga ställe i verlden att ge skygd öfver natten. ,Tålamod mina vänner, jag har en öfverraskning i beredskap åt er, bara vi väl äro på höjden., Soldaterne började genast efter Hervås ord att beslutsamt våga försöket och man tog den första väg som erbjöd sig för ögat. Heryve följde dem, men stadnade i detsamma tvärt då ljudet af en flämtande stämma nådde hans öra. Den hördes ropa hans namn. Det är er syster,, sade Francis -.Ja det tycks vara sås, mumlade Hervå mellan tänderna. Följ du med soldaterne dit upp, min vän, jag skall snart komma efter.n Den unga Jöjtnanten aflägsnade sig och i samma ögonblick föll Andrea utmattad och nästan andlös i sin brors armar.