an nnnnd Generallöjtnanten Gustaf Peyron. NEKROLOG. Icke en stor, men en ovanlig personlighet ar fäderneslandet förlorat, då friherre Peycon vid en ålder af nära sjuttio år bortgick ur tiden. Vid en hastig blick på hans långa bana upptäcker man utan svårighet att rastlös verksamhet och ett ädelt, menniskovänligt hjerta utgjorde de två hufvudfaktorerna af hans egenskaper. Härstammande från en gammal och ansedd fransysk slägt egde han allt det franska lynnets liflighet och eld. När han omfattat en ide eller ett ämne, införlifvade han sig dermed och handlade sedan med den energi och kraft, att han vanligen hunnit nåsot resultat, medan personer med det tröga! nordiska lynnet ännu funderade på början. Från dessa hufvuddrag i friherre Peyrons skaplynne kan man förklara de hufvudsaklisaste omständigheterna i hans lefnadsöden. Han gjorde hastig och stor lycka genom sin kraft och liflighet, han var af alla älskad genom sitt för alla varma hjerta. Friherre Peyron egde den sällsynta förmågan att hastigt försätta sig in i nya förhållanden och med dem göra sig hemmastadd och förtrogen. Detta bevisas bäst af det sätt hvarpå han beklädde så många, så betydande och så olikartade offentliga uppdrag. Han tjenade sitt fädernesland icke blott såsom krigare utan äfren såsom administrativ embetsman och diplomat. Huru han fullgjorde sina uppdrag i militäriskt och diplomatiskt hänseende utvisas deraf att dessa uppdrag förnyades med ständigt vidgad verkningskrets af den öfverhet, hvars intressen det var att dessa uppdrag väl utfördes, Hurudan friherre Peyron såsom civil embetsman var, torde bäst förklaras af ett drag, hvilket är alltför betydelsefullt, för att hållas undan allmänhetens kännedom. Såsom landshöfding i Nyköpings län gjorde friherre Peyron sig så älskad, att allmogen kände honom under namn af den gode landshöfdingen och det hände mer än en gång att bönder kommo och begärde företräde hos honom endast för att få se den gode landshöfdingen. Också var friherre Peyron mycket angelägen att inom länet undanrödja alla anledningar till missbelåtenhet. När han varit nödsakad att, till enskildas skada, tillämpa någon af de många orimliga administrativa författningar, hvarpå vi hafva så rik tillgång, och frågan slutligen blifvit dragen under regeringens pröfning, hände det stundom atthan till denna tidning insände af honom sjelf författade artiklar, för att hos regeringen åstadkomma ändring i sina egna beslut. Vi tro oss icke träda grannlagenheten för nära då vi offentliggöra detta vackra drag af friherre Peyrons omtanka för invånarne 1 det län, hvaröfver han var styresman. Friherre Peyron egde hvad mången i värt land saknar: humanitet. Det var hans för all bildning öppna själ, hans varma hjerta, som framkallade denna humanitet, hvilken bar de frukter vi nu omnämnt. En annan följd af friherre Peyrons humanitet var att han, oaktadt han var fänrik redan vid 11 års ålder och oaktadt han vid 15 års ålder fördes såsom krigsfånge till England och sedan växte upp under krig, dock var alldeles fri från denna exklusiva militär-anda, som var synnerligen allmän och förherrskande just vid den tid friherre Peyron erfor lifvets djupaste intryck och som ännu hos mången här i landet lefver qvar. na Formen af en nekrolog, som på en tidnings blad måste rymmas bredvid mångfalden af andra ämnen, nödgar oss att afbryta dessa ledande reflexioner, för att upprepa facta, Men innan vi taga farväl af friherre Peyrons minne, vilja vi erinra att hans verksamhet lyftade honom från en ringa början till rikets högsta värdigheter och att hans sista handling här i lifvet var, att sjuk och lidande, personligen infinna sig på denna tidnings byrå, för att aflemna en gäfva åt de nödlidandei Wermland. Det var under denna vandring som han på hemvägen gjorde ett fall på en af hufvudstadens trottoirer, hvarpå döden följde. Nedanstående uppgifter om frib. Peyrons lefradsöden äro hufvudsakligen hemtade ur Sv. Tidningen: Friherre Peyron var född 1783. Föräldrarna voro svenska envoygen i Hamburg Claes Peyron och Magåalena v. Brienen af en bolländsk slögt. Han blef enligt Iden tidens sed fåndrik 1794 (vid 11 ärs älder) vid amiralitetet, 1795 kadett vid Carlberg, 1797 fåndrik vid det svenska gardet, 1798 såsom kadett på en sjöexpedition, der fregatten uppbringades, förd till EngI