lt fog och billighet kunna frågas, huruvida let bör tolkas såsom vöfverfallande med hugg ch slag, om någon retad af förolämpningar råar slå till en annan med ett paraply, utan att ninsta skada deraf sker, eller om någon kör it en sådan person, för otidigt uppförande, ur ina egna rum? , Här, om någonsin, synes en modifikation sf antingen sjelfva lagen eller dess tolkning rara af rättvisan påkallad; man glömmer anars alltför mycket, att ett hundra riksdaler i vöter kunna omintetgöra mången mindre benedlad persons hela timliga välfärd, eller sätta hans framtid på obestånd, om han för utt undvika den mördande bestraffningen af jugoåtta dygns fängelse vid vatten och bröd, unstränger sina yttersta bemödanden för att å låna medel till böterna, eller derföre måste sätta sitt lilla bohag på assistansen. Det förefaller oss såsom om vederbörande, af vaan att handlägga en mängd polismål daglisen, kommit att nog mycket förbise denna omständighet, och huru mycken andel orimiga lagar stundom kunna hafva i medellösa personers bringande i ett än större elände. Hit hörer också, fastän ej af så stor betydenhet som det föregående, den lag, på grund nvaraf personer som oftast dömas att plikta för oqvädinsord emot polisen 3 rdr 16 skillingar. Man har vid flere föregående tillfällen sett att detta ansvar blifvit tillämpadt på personer som, när de blifvit föremål för polisbetjenternes kanske icke alltid mest humana sätt att anmärka fel eller underlåtenheter, kallat desse kitsliga, och nyligen har en person blifvit fälld till 6 rdr 32 sk. böter för det han förvexlat poliskommissarien Jäderins namn med Gredelin, hvilket ansågs innefatta ett oqväde, som borde gäldas med böter. När man ser detta, skulle man nästan tro, att polisbetjeningen betraktas såsom heliga personer. Uti engelska polislagstiftningen finnes ett stadgande som vi anse ganska helsosamt och som der tillkom ett par år efter den nuvarande polisens inrättande, emedan det befanns i hög grad af behofvet påkalladt, att en poliskonstapel alldeles icke får lyssna till, om någon utöser stickord eller oqväden emot honom. Det lugn, som den engelska polisen är ålagd att visa i sådant hänseende, och det absoluta förbudet att inlåta sig i svar på eller taga humör öfver hvad än muntligen kan yttras, räknas med skäl såsom en bland de omständigheter, hvilka gifva nämnde polis mesta kraft och verksamhet, samt förskaffa den medhåll från allmänheten, då deremot å andra sidan ingenting så mycket bidrager att fortplanta ett spändt förhållande mellan polisen och massan, som att den förra visar en alltför stor retlighet och hämnas muntliga förnärmelser med böter. Vi hafve ansett det icke vara ur vägen att påpeka dessa förhållanden, just derföre, att anledningar till enahanda betraktelser så ofta förekomma. RR