arrak, iognac, intordt branvin, Kalle, socker, sirup och vin för minst 200,0830 rår bko, eller omkring 5 rdr bko för hvarje på ön lefvande — Ett enskildt bref från London med dagens post låter förstå, att de krigiska rustningarne i England såväl som det af lord Palmerston framkallade votum af underhuset, som föranledt den Russellska ministerens afgång och som i en viss mening var ännu mera krigiskt än ministeren ville hafva det, skola hafva något sammanhang med Louis Napoleons stämplingar i Belgien, hvarest hans emissarier sägas vara ifrigt sysselsatta att förbereda sinnena på landets sammansmältning med Frankrike och att till och med bilda en sammansvärjning för detta ändamål. — Om tidningarnas utrymme medgåfve att med en mera fullständig uppmärksamhet följa polismålen här i hufvudstaden, så skulle man deraf ganska ofta kunna hemta anledning till allvarsamma betraktelser öfver det stora behof af reformer i åtskilliga af våra lagar, hvilkas tillämpning nu ej sällan lemna bevis på sanningen af det väikända uttrycket: summum jus, summa injuria. Men äfven med det inskränkta utrymme som pressen nu kan lemna åt polisoch domstolsförhandlingarna, förekomma stundom blott inom en enda vecka flera sådana saker, hvilka rättvist påkalla anmärkningar om i flera hänseenden än alltför hårda, än obehörigt slappa lagar. Vi skole nu blott från de sista dagarna 1 korthet framtaga några sådana exempel. I thorsdags blef en arbetskarl Jansen vid rådhusrättens 3:dje afdelning förvunnen att hafva med knif huggit en annan i ansigtet; och för denna förbrytelse pliktar han enligt lag icke mer än 23 rdr 16 skillingar banko. Om deremot någon som bevisligen blifvit retad af en polisbetjent, slår till denne med ett paraply, såsom häromdagen tilldrog sig vid Humlegården med en person som ansattes af polisen för det hans hund gick lös, så bötar han 66 rdr 32 skillingar banko, eller skall i brist af böter afstraffas med högsta kroppsplikt 28 dygns fängelse vid vatten och bröd; och märk väl, i sådana mål gifves åt polisbetjeningens egen angifvelse, när den besvärjes, fullt vitsord äfven mot andra partens nekande. En snickare vid namn Wrethman är anklagad och äfven bevist att hafva så misshandlat sin hustru, att fara var för lifvet och att hon på länge ej ens kunnat komma upp inför domstolen. Hustrun har likväl den beskedligheten att förlåta honom hans brott, och de flytta åter tillsammans, Kort derefter spörjes det att snickaren, som för öfrigt enligt rapporterna är mycket begifven på fylleri, å nyo bemött hustrun på det grymmaste sätt, allt för en pigas skull som undertiden varit i huset, och hvaröfver hustrun haft det mest giltiga skäl att beklaga sig. Hustrun och hennes bodmamsell hafva till och med måst fly ur huset och söka tak öfver hufvudet i ett snickaren tillhörigt likkistmagasin, der de tillbragt natten i hvar sin likkista. Nu vill hustrun skiljas. Men hvad säger lagen härom? Sådant kan icke gå för sig utan de mest chikanösa omgångar af varningsgrader och ny anmälan till domstol, hvilket för en brydd och kanske oftast medellös qvinna är förenadt med både kostnad och chikan, som mångfaldiga gånger tvingar henne att hellre underkasta sig det svåraste lidande. Det är ganska billigt, att en viss varsamhet i fråga om äktenskapsskilnad må äga rum, då barn finnas i äktenskapet; men vår lag är i dessa fall likväl alltför orimlig. Hvad slags helgd kan det gifva familjelifvet och hvilka exempel för uppfostran, om barnen se föräldrarne slåss, eller att den ena makan misshandlas handgripligt af den andra? Finnas åter icke barn i äktenskapet, så kunna vi icke förstå hvad slags rimlig fromma i något afseende kan uppstå deraf, att lagen tvingar tvenne personer att lefva tillsammans emot sin vilja: Vi talade nyss om det drakoniska ansvaret för våld emot polisbetjening, nemligen på det sätt som det nu tillämpas. Det flera gånger omförmälda målet mellan traktören Carlsson och numera afsatte poliskonstapeln Waxell utgör i detta afseende ett talande exempel. Nyssnämnde Waxell kommer en dag in till Carlsson på hans näringsställe och uppför sig der, enligt Carlssons påstående så otidigt, att Carlsson nödgas köra ut honom med våld utan att likväl skada honom. Waxell stämmer Carlsson, som, utan afseende på de skäl Iban framställt för att rättfärdiga sig för det han måste med handkraft befria sig från Waxell, dömes att böta 80 rdr bko, eller i Ibrist af tillgång, till 28 dygns fängelse vid lvatten och bröd. Kort derefter visar det sig laf andra omständigheter att Waxell är så opassande och dumdristig i utöfningen af sin Itjenst, att han måste skiljas derifrån, hvilket Carlsson ej har reda på. Waxell kommer härpå efter någon tid, åtföljd af en annan person, och fordrar böterna af Carlsson, som, troende att Wännu är i tjensteutöfning, äfIven betalar dem, hvilket för honom troligen ej lät sig göra utan svårighet. Men W. hade ej rätt att uppbära böterna, och Carlsson blir således fordrad andra gången. Nu nödgas den stackars mannen i nådeväg söka Konungen, för att slippa betala böterna två gånger. I Man kan ingalunda säga, att den dönfande -I myndigheten här handlat på något sätt olagligt; men exemplet visar emedlertid huru nyt: ttigt det vore, om en större varsamhet ägde rum vid undersökningen i sådana frågo ii der polisbetjeningen sjeif får vittna i eger isak, äfvensom en något mindre sträng tolk rjning af författningens ordalydelse, som hand. lar om den händelse. då rättens betjente öf