Aftonbladet – 1 mars 1852, sida 3

idamäl, icke egentligen kan anses vara föremål för den vanliga kritiken, fastän den utan tvifvel skulle kunna, lika väl som någon annan, uthärda en närmare granskning, vilja vi blott nämna några ord om de tvenne nummer, som efter vär uppfattning voro af största intresse, nemligen den Bethovenska qvartetten och hr. Prattes harpospel. I den förstnämnda qvartetten, som är satt för Piano, Violin, Alt och Violoncelle och som utfördes af hr Kolthoff med amatörer, äterfinnes intet spår af den orolige, väldige giganten, som i symfonien så ofta stormar oss till möte, öfver denna komposition hvila en stilla glädje och en enkel enfald; ett talande bevis, i huru många skilda slag och former det äkta snillet med lika lätthet förmär att röra sig. — Hr Pratte spelade af honom sjelf komponerade Bravour-variationer för Pedalharpa, och om man äfven möjligen skulle önskat att dessa variationer hade gjort mindre skäl för namnet än hvad fallet var, så mäste man dock medge att virtuositeten, oaktadt den superlativa grad hvari hr Pratte besitter densamma, ingalunda hos honom är hufvudsak. Hr Prattå eger den längt mera sällsynta och värderika gäfvan af ett själfullt föredrag. Säväl häri som i virtuositet kan Bochsa, som för ett tiotal af ärsedan härstädes med bifall ackompagnerade madame Bishops vackra säng, på intet vis jemföras med hr P. Vi erinra oss ingen bland hvarken ineller utländska konstnärer som på sednare tider har uppträdt, med undantag af violinisten Ghyz och Andreas Gehrmann, hvilken egt den eld och verve i silt föredrag som hr Pratte, och det är derföre en glädjande nyhet för musikens vänner att hr P. inom kort ämnar arrangera en konsert för egen räkning. Att hr P. kan spela längt vackrare saker än han gjorde i gär bevisade han .vid sitt sednaste offentliga uppträdande härstädes, då han förtjuste hvarje ähörare med sina variationer öfver Friskyttsmelodier. Hr Kolthoff, förut bekant af allmänheten synnerligen genom sitt lifliga föredrag af Wärmländska polskor, spelade af honom sjelf gjorda variationer öfver Wermlandsvisan; densamma, hvari Jenny Lind så oemotständligt hänförde allas sinnen. Samma musikälskarinna m:l D., som biträdde vid hr -Nagels konsert, sjöng trenne romancer af Geijer och Lindblad, och hennes vackra röst gjorde sig äfven denna atton gällande. Man hörde vidare ettpar chörer utmärkt väl sjungna af hrr amatörer, en pianopjes: Preludium och Fuga af Mendelsohn Bartkoldy, vackert spelad af den unge, nyligen frän utlandet återkomne pianisten L. Norman, samt till slutet de muntra bondvisorna: Spelmannen i Vänge, och Trätan i brudstolen, sjungna af hrr Uddman ocb Lundberg, och hvari den förstnämnde är en så naturlig bonde som man kan varg det i svart frack och glachandskar. —t.