Aftonbladet – 1 mars 1852, sida 2

Man hade återtagit marchen, och till följe af trötthet och mörker inträdde snart åter tystnad och ordning i ledet; Herye, som märkte att Andrea flera gånger vackladei sin sadel, liksom Hade hon den yttersta möda att motstå sörmnens verkningar, hade tagit plats vid hennes sida och bevakade henne med öm omsorg. Den unga flickan öfver lemnade sig under detta skygd åt en okonstlad sorglöshet, åt en dvala hvari hon äfven invaggades af hästens sakta gång. Hon väcktes först vid det tydliga, ehura aflägsna ljudet af en klocka som slog elfva: Andrea lyssnade uppmärksamt på dess ljud, och; derpå uppgifvande ett glädjerop: : Bellah!; utbrast hon, hör Bellaht det är ju vårt Kergant! Det är ju kapellklockan som ljuder! Förlåt mig, min bror... men jag måste få rida före de andra; du nekar mig väl ej? ... : Och utan att invänta: hans-svar, begaf sig den älskliga varelsen af uti spörrsträck in ut en dyster allg, vid hvars slut man såg någre ljusglimtar liksom lysmaskar lysa emellan träden. Det adeliga slottet Kergant framtedde en högtidlig, nästan klosterlik anblick. Den bildade en ungefär regelbunden triangel, hvilkens alla spetsar slutades med ett litet hög torn med spetsigt tak. Grunden sutade tät intill vattenfyllda löpgrafvar, hvaröfver en gla Igen bro ersatte vindbryggan och ledde in til hufvudporten. Det lilla kapellet, hvars klock; nyss ljudit i rymden, reste sig till höger on slottet, på en gräsbeklädd kulle. Flera bygg