Aftonbladet – 1 mars 1852, sida 1

allt. hvad benen förmådde öfver ettåkerfält, som endast af ett smalt dike skiljdes från vägen. Bruidoux hoppade öfver diket och hastade i flyktingens spår: soldaterna följde efter honom skrikande högt; men de voro ännu inte på halfva åkerfältet, då gossen redan syntes klättra öfver häcken vid fältets ahdra sida, som gränsade. till en tät skog, Han vände sig då till soldaterne, när han såg gig uti säkerhet der, och giorde ett tecken med handen, liksom ville han tala. Ett tiotal gevär rigtades mot det hållet der den lilla bytingen stod. Hvad vill detta säga?s skrek Bruidoux med flåsande afbruten stämma, den första som skjuter, lägger jag till marken! Skulle det kanske finnas barnamördare bland oss? Tala, min juvel!s Var så beskedlig och akta min snurra, skrek den förlupne fången: Derpå hoppade han in i skogen och försvann. å Nå väll; sade Bruidoux i det han återgick tilllandsvägen tillika med sina kamrater, hvilka ej riktigt kunde återKålla sin skrattlust, genera. er inte för min skull, mina gossar. Är det någon som har Just att kittla mig under näsan?... Din snurra, du lilla tjockbenta skälm,, mumlade sergeanten emellan tänderna. Om jag bara får lefva till dess du får skägg på bakan, så skall jag vara en narr, om jag inte skall sluka dig, och din snurra, med både snöre och spik, och geten och chou... Nå väll sergeant; afbröt honom Herve, hvilken med möda lyckades dölja sin belå