Mindre Teatern. Hr Norrbys recett i går afton å Mindre teatern gaf fullt hus och recett-tagaren inropades som vanligt efter spektaklets slut. I den första pjesen: De begge kapellmästarne, komedi i 2 akter, öfversättning från tyskan, tycktes författaren gjort till sin uppgift att visa hvilken roll rekommendationer ofta spela vid frågan om en tjensts tillsättande, och i den sednare: Sparfven ibland tranor, en fyra akters komedi med säng, fritt bearbetad från danskan, synes hufvudsyftet hafva varit, att åt det gamla sanna ordspråket: Som man är klädd, så blir man hädd,, skaffa en dramatisk beklädnad. Då det sednare stycket var aftonens egentliga pigce de resistance, vilja vi med några ord antyda huru oss tycktes att den danske författaren, hvars namn är C. Hostrup, lyckats i sin nämnde lofvärda afsigt. En Spurv i Tranedands,, som Hostrup kallar den, har icke blott blifvit försvenskad, utan äfven Stockholmiserad, d. v. s. scenen är förlagd till vår hufvudstad, dit hjelten Petter Sparf, eljest akräddargesäll i Waxholm, har kommit uppresande cch der han blir behängd med en gyllene kedja af ingen mindre person än drottning Skjalf. Huruvida det var .densamma hvarmed den nobla damen fordom karesserade sin Agne, det känna vi icke; men att denna kedja, ibland allt annat godt den har med sig, för vår fattige Sparf öppnar konsul Tranas salonger, inspirerar fru Trana att med honom parlera fransyska, ja han erhåller till och med deras dotter till fästmö och, :o höjd af ära! han får dricka brorsskål med sjelfva kammarjunkar Trana! Men nu tycker drottning Skjalf antingen att det går för långt eller ock att Sparfven har dansat länge nog med Tranorna: alltnog, då Sparfven snarkar som bäst vid sin utvaldas sida, uppstiger Skjalf genom golfvet, återtager, under några pathetiska fraser och gester, sin gyllne kedja och försvinner samma väg hon kommit. Beröfvad kedjan gör Sparf samma ömkliga figur som förut och ingen vill kännas vid honom. Man ser häraf attsjelfva ideen är ganska god, nemligen att .visa huru ytligheten och det falska skenet kan erhålla anseende i verldens ögon, men mot sjelfva: ämnets behandling torde vara mycket att anmärka. Denna pjes har ett slägttycke af sUrdur eller Näckens dotter,, men står i nästan allt under den sistnämnde. Icke derföre att vi här ej få se ned i någon Neptunisk eller Plutonisk underverld, men qvickheterna här sakna udd och satiren af det hela blir slö: . den är, liksom kedjan på Sparf, hängd utanpå den dramatiska handlingen, som i sig sjelf är ganska torftig, och utvecklar sig icke ur den. Den omanligtjollrande ton som här genomgår det hela är för öfrigt hågot som äfven de Ng dauskua författare ofta hafva svårt att blifva fullkomligt qvitt. Osmakligt fula voro några strofer i sången om kejsarens mantel, men annars vunno de många här förekommande kupletterna mesta bifallet, hvilket troligen dock egentligen gällde de muntrande dertill af hr Ahlström arrangerade melodierna. . Hvad spelet vidkommer utmärkte sig hr L.Kinmanson i konsul Tranas roll genom den moderation och det fina spel, som gör att man alltid ser honom så gerna. Förträfflig var han då han, med glaset i hand, oviss och tvehogsen frågar om det är på modet att klinga med glasen och, efter erhållet jakande svar, genast infaller: Ja, jag tycker också att den der klangen låter så treflig,. Hr Swartz som kammarjunkar Trana var en verklig typ för allt hvad kammarjunkare heter, och hr Norrby som skräddargesällen Sparf sade sina saker rätt bra, men gäspade om möjligt ännu bättre. De öfrige medspelande fyllde på ett tillfredsställande sätt sina roller. oR-. oss — -bonssäåss