Aftonbladet – 28 februari 1852, sida 2

ligtvis om militäryrket. och lika. naturligt är det att jag tycker mera om att slåss för mitt fädernesland än för främlingar., xOlycklige yngling ! utropade stiftsfröken, sman har vilseledt ert omdöme genom stora ord, hvilkas rätta betydelse ni ej fattat;..men huru kunde väl ermtiorgemedan Di Byss nämde henne .. .2 ; ;Jag nämde henne, men låt oss. ej mera tala derom, min fröken, jag ber -ero, inföll Francis lifligt. Å å I samma ögonblick tillslöto sig hans ögonlock, kantade med långa ögonhår som hade de tillhört-ett fruntimmer, de tillslöto sig häfigt liksom för att hejda tvenne tårar som hade fuktat hans kinder. Ett ögonblicks tystnad följde på detta ofrivilliga uttryck af en hemlig smärta. Sedan återtog Andrea ordet med en en låtsad be. kymmerslöshet, hvilken likväl stod i strid med hennes tårade ögon. sTycker tant, sade hon, att narcisserna lukta godt, låt mig känna? Och under det hon utsade dessa ord, tog den lilla skälmska flickan två eller tre blommor ur stiftsfrökens hand, hvilka hon förvarade, sedan hon först en stund inandats deras vällukt. Francis besvarade denna åtgärd med en blick, i hvilken låg en så innerlig erkänsla, att den -hulda tröstarinnans panna blef purpurröd. I det samma kommo de till ett ställe af vägen, som hindrade den unge löjtnanten att längre färdas i bredd med dem, han måste således: skilja. sig från de båda fruntimren, bvilket nu ej misshagade Andrea. Landskapet som detachementet passerade bade så småningom förändrat natur. Man säg ej längre endastiakna klippor; horisonten syn