Aftonbladet – 26 februari 1852, sida 2

ådant; men de hårdhjertade menniskor, som ppoffrat den lilla stackarn, hade bort tänka lerpå.n ; t ? Ja, jar, sade den lilla gossen skrattande, gå ni gerna på! Den goda feen. skall nog ädda mig. Öss emellan, go herrar, vill jag ala om för er att: hon är min hustru.v Och det här, kan jag tro, är hennes brölopsskänkn, återtog Bruidoux, i det han upplrog:en snurra med dess snöre : ur den unga ångens ficka. Du skulle gjort bättre uti att nöja dig med den leken, hvilken, som du vet, nedborgare, ej är någon potentats förlustelse atan helt enkelt en hederlig demokratisk förströelse. När jag var så gammal. som den der bytingen, så tillbragte jag söndagen. och den. öfriga . delen af veckan med-att under kyrkans vapenhus roa mig med en liten medborgarinna af. det här slaget; hvarför också vär pastor brukade säga, att jag nog en vacker dag skulle sluta som jag börjats. det vill säga med repet; och det bara derföre att jag en gång råkade träffa på hans med bandrosor besatta skor, en lustig historia som inte litet roade far min, hvilken var skomakare på Orten.?. 4 Sägande detta, hade den gamle. sergeanten med van. band :lindat snöret om snurran och kastade den. derpå till marken, och observerade en stund dess snabba: rörelser -med-ett faderligt. småleende, gedan böjde han sig hastigt ner, och tog den, efter hans sätt att uttrycka sig, uti den ihåliga delen af sin högra band, och fortfor att med -hjertlig munterhe yttra sitt bifall åt. medborgarinnans oupphörlige cirkelgång. Emellertid hade fruntimren stigit till häst: Kado närmade sig för att hålla i tygeln å Hervå; denne lutade sig intill bretagnaren och hviskade honom i örat: Ni har blifvit hårdt straffad, Kado, för de