lemnat den vidöppen efter sig. Or det skulle vara en snara, är den mycket fin. Tänd en fackla åt mig, Bruidoux. Jag vill ej, säger jag er ännu en gång, att en enda af mina soldater skall våga ett hårstrå i den här affären. Det är mer än nog, att jag har Roberts död på mitt samvete.n Tillåt mig,, sade Bruidoux, som återkom med en tänd fackla i handen och tvenne andra under armen, tillåt mig, medborgare, att få medla i saken. Låt oss alla tre gå dit; om det skulle finnas några fruntimmer derinne, så blir det ju så mycket roligare för dem., Ehuru väl Hervå kände inom sig en liflig önskan att ensam få besöka den misstänkta underjordiska gången, samtyckte han likafullt till detta förslag, emedan han eljest fruktade att genom ihärdigt nekande väcka några misstankar hos den redlige sergeanten. Sedan de således al!a tre gått på andra sidan om höga tornet, började de att mödosamt nedstiga utför den branta berghällen; såsom stöd begagnade -de små krokiga dvärgträd som slagit rot här och der emellan bergsskrefvorna; de befunno sig snart endast några fot ofvanför en djup hålväg, framför lilla dörren som Hervå upptäckt ofvanifrån, och som var anbragt så att den icke lätt kunde bli observerad från slätten. Dörren, anbringad i sjelfva klippan, tillstängde ingången till en slags mörk och trång håla. .Hervå med sin tända fackla . handen gick först dit in med krökt rygg, och nära följd af sina båda kamrater. Sedan de tillryggalagt några steg, kommo de til en stor, rymlig hvälfd sal, uti hvilken bvalfbågarne, ännu fullkomligt orörda aftidens hand, ånade en slags dyster architektonisk glans åt let hela. Utbrända facklor rökte ännu: på len fuktiga marke;,,; detta var det enda spår jom vittha om att lefvande varelser funnits dena undangömda håla. Det förnämsta