Aftonbladet – 24 februari 1852, sida 1

1v. Höra heter ni? — Jag beter Eliacio. i R cins, ; Vid smällen af gevärsskoitet störtade alla soldaterna, i största oordning, ledsagade af Francis, ät det håll hvariffån de trodde sig hört larmsignalen. Den unga löjtnanten uppgaf ett smärtans . rop, då -hån såg sin! väns liflösa, kropp liggande: utsträckt. på den grusiga marken; men. hans förtviflan lugnades, när, vid skenet af en fackla; han kunde försäkra sig om att Hervå icke hade någon syn: bar yttre skada. Den hand som gifvit det der slaget,, sade Bruidoux i det han. långsamt upptog sin anförares hatt, hvilken bar spår af en förfärlig tryckning; den näfve, säger jag, som har tillverkat den här pankakan, har säkerligen intet suttit fast vid någon frökenarm. Vi äro ändå den: uslingen, hvem helst han än må vara, tack skyldiga, för det han åtmitstone. ej Velat utgjuta : blod, svarade Francis. Jag är af annan tanka, min löjtnant, jag tror, haiv utgjutit en hel kruka dylikt kram, jag. Jag visste ej hvad det var sorn klibbade under mina fötter, men ... 0! jag olyckligeb utropade Francis i det han kastade sig på knävwvid sin väns lik; jag skulle då ej märkt såret; så mycket blod tyder på ett fasligt så:l. Sannerligen: fasligt, sade Bruidoux med en honom ovenligt allvarlig och sorgsen stämma; men ni söker ej der ni skall finna, herr löjtnant. Här ser ni den; sårade, eller isnarare den aflidne, ty gossen här tycks. mig hafva gjort höger om vänd er... Ja, han: har sannerligen fått sin sista vakt.s ; Under det han så talade, försökte han med tillhjelp af de andra soldaterne att upplyfta Roberts kropp, hvilken dittills genom en grushög varit skymd för deras blickar. nDöd? Är ni säker på att han. är. död, gamle Bruidoux? Finns ingenting att göra för hans räddning?,