Aftonbladet – 23 februari 1852, sida 1

BELLA H. ? OCTAVE FEUILLET. HI. Nädig herre, jag har fåt en örfil. Moliere, Sicilianaren. Det här,, sade Hervå, i det han reste sig från sin lyssnande ställning, ;var just en komedi som jag länge kommer att förarga mig åt, att den ej kunde få ett tragiskt slut. Men jag hoppas ändå, att så snart vi ha våra soldater väl här, vi skola kunna få platsen rensad från grus, och då skola vi nog lura ut hemligheten.n Jag är ej af samma tanke; dessutom felas äv oss dertill nödvändiga verktyg; jag hal icke lust att låta döda mina grenadierer er efter annan genom en källarglugg, eller ati utsätta oss för ett nytt gyckelspel, om, som jag förmodar, dessa menniskor hafva en annan utgång för att undkomma oss. Vi måste endast hålla sträng vakt i natt för at hålla dessa andeväsen inom skrankorna tills morgondagen., s Må så vara då; men stiftsfröken skall få roligt åt huru vi sprungit april. Det kan hon ju roa sig med! Det kommer väl en gång vär tur att skratta, vill jag hoppas. Tyst! jag hör de våra. Soldaterna ankommo verkligen, flåsande och fulla af dy och lera; de uppgåfvo höga fröjderop, när de varseblefvo sina officerare, och ordnade sig i leder nyfiket rundt omkring dem. Herve berättade dem, bedyrande vid sitt samvete, att chouanerne hunnit nedstiga på andra sidan af kullen, innan han ännu uppnått den släta platsen öfverst på kullen; han visade till och med, nära vid horisonten, ) Se A.B. N:is 87, 39, 40, 41 och 43,