är ju endast till på det att den lifgifvande underbara anden genom den må kunna friare utveckla sig och lättare verka. Så är det hos Beethoven och jemväl hos alla sanna snillen, alla andar af första ordningen, de må hafva uppenbarat sig i hvilken konst eller hvad skepnad som helst. Ingen torde vilja påstå att icke Beethoven var temligen väl bevandrad i det musikaliska vetandets schakter. Han begagnade likväl detta sitt vetande aldrig som mål, endast som medel för att i toner skildra de brusande känsloströmmar, som svallade på djupet af hans eget bröst, eller för att måls de intryck naturens stora scenerier gjort på hans sinne. Men, tycker jag mig höra någor säga, Beethoven skref ju hufvudsakligast sinfonier och Meyerbeer är en dramatisk kompositör. B. skref en gång ,Fidelio,, men formen är dock här af alldeles ingen betydenhet.. Frågan är blott, om en musikalisk skapelse, röjande den vidsträcktaste kännedom af både vokala och instrumentala effekter och den finaste beräkning, men saknande det högre, andliga elementet, om; säga vi, en sädan skapelse kan göra anspråk på namn, heder och värdighet af ett skönt konstverk, eller förmår hålla dess upphofsman länge qvar på den plats, dit en kanske ganska efemer hyllning upplyftat honom. Vi tvifla sannerligen derpå. Vi hafva den tro att ensamt inspirationen, det herrliga, men flyktiga himlabarnet, har i sin förmåga att åt konstens verk förläna evig ungdom och åt sina gunstlingar skänka odödligt namn. Det ligger något oförklarligt underbart deri, att just det mest etheriska och så att säga skygga elementet i menniskosjälen, hvars motbild i verkligheten man blott inom blomstrens rike återfinner i sensitivan, och som hastigt flyktar undan vid första flägt från materiens sträfva marker, att just detta ensamt förmår att undan tidens härjningar och glömskans makt rädda konstens skapelser, det är underbart; men hvem kan betvifla sanningen häraf, hvem kan betvifla, att der detta felas, der har konsten felat Och solen, himlens snille, har gätt ner. Philaletes.